Home

FILM: DA SWEET BLOOD OF JESUS (SPIKE LEE, 2014)
OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 0

maxresdefault

Spänn fast er i masten och stoppa bomull i öronen om ni har svårt för gnälliga och bakåtsträvande sirensånger, men det måste sägas: tiotalet har hittills inte bjudit på särskilt mycket spännande i filmväg. Det känns tråkigt att skriva men frågan är om filmkonsten i stort någonsin befunnit sig i ett så här krassligt skick? (åtminstone sen man kom på hur man spelade in film ”på riktigt” för drygt hundra år sedan)

Vi befinner oss i ett läge där blockbusterfilmen har uppnått en nästan total marknadshegemoni – på bekostnad av mellanbudgetfilmen och konstfilmen, som i princip utraderats från våra biografer. Samtidigt som budgetar för storfilmer eskalerat bortom rimlighetens alla gränser (typ ett mindre lands försvarsbudget) har mellanskiktet försvunnit och budgetarna krympt till det nästan omöjliga på lågbudgetsidan – en effekt av att dessa filmer kämpar på en arena bestående av streaming och en krympande DVD-marknad.

Visst kommer det då och då en indiefilm (i bemärkelsen oberoende producerad, inte nödvändigtvis ur ny-genren ”indiefilm” som ju lika gärna kan vara studiobackad numera) från ingenstans och överraskar en men det mesta är förstås skräp, helt enkelt för att det är svårt nog att spela in en vettig film från början och supersvårt utan pengar. Bland lågbudgetfilmen är det skräckfilmen som fortsatt vara en stabil kassako, och ibland rentav får gå upp på bio, men för den som tror att de senare årens skräck-boom även medfört en boom på det kreativa planet föreslår jag loggar in på Netflix och kollar på fem slumpmässigt utvalda nya skräckfilmer… Fy bubblan vad jag ogillar digitalt instagramfilter-foto, subwoofer-excesser, CGI-blod, tortyrvåld och hatiska karaktärer som det är omöjligt att känna något för. För att inte tala om spökhus och skakiga handkameror. Tro mig, det går hundra hopplösa skitfilmer på varje ny It Follows.

Till er som menar att det mer kreativa arbetet med rörliga bilder flyttat ut i TV-rutan kan jag bara säga: kul för er! Jag hade gärna hoppat på HBO-tåget men tyvärr funkar det inte riktigt för mig. Jag vill nog ha ut nåt av film som TV inte ger mig och kan inte skaka av mig känslan av löpande band-produktion ens ur nog så välgjorda serier. Plus att det tar sån förbaskad tid att plöja en dramaserie! Blir därför mest komediserier som förströelse för min del. Men ni har säkert rätt. TV-mediet har onekligen gjort en kvalitéts- och statusresa utan motstycke under senare år. Men, skjut mig, jag vill ha mer ny kvalitétsfilm!

Så hur hamnade vi här? Man hade säkert kunna skriva uppsatser om detta men kortfattat så handlar det, som så mycket annat dåligt, om en allt mer effektivt praktiserad kapitalism, där de lufthål som funnits tidigare gradvis börjats fyllas igen. Inte för att studiobossarna på storbolagen någonsin haft någonsin haft andra huvudintressen än att tjäna grova pengar, de har bara blivit för bra på det för filmkonstens bästa. Man har helt enkelt kommit på att det finns mer lättförtjänta pengar i att producera, och marknadsföra skiten ur, ett mindre antal svindyra ”säkra kort” än att plocka mindre vinster ur ett större och mer varierat utbud filmer. Processen har varit igång åtminstone sedan sekelskiftet och allra helst ska filmerna ha en redan inbyggd marknad – vilket förklarar störtfloden av uppföljare, remakes, reboots och välkända franchises vi har sett under 2000-talet.

Varför anstränga sig med att producera tio filmer med olika målgrupper och storlekar när man enklare kan tjäna samma eller större stålar med, säg, varsin Fast and the Furious och X-Men-uppföljare för barn och unga vuxna och en ”ganska bra film” (som Lokko döpte den förhatliga genren till i en rätt briljant krönika) där Helen Mirror spelar nån historisk tant eller Sean Penn är lite ledsen i ögat, för vuxenpublik och Oscars-galor?

Ur strikt marknadsekonomiskt synvinkel är denna affärsmodell säkert allt så förnuftig men resultatet blir att det produceras mindre film och att utbudet blir säkrare, tristare och mer likriktat. Den inbyggda konsekvensen av att alla biofilmer helt plötsligt ska kosta tiotals eller rentav hundratals miljoner dollar (undantaget någon enstaka indie- eller skräck-överraskning) – lägg sedan till en snudd på lika absurd PR-kostnad- blir ju att ingen filmstudio längre är särskilt sugen på att chansa pengar på något alltför avigt, egensinnigt eller potentiellt anstötligt. Alla ska med! Istället för substans eller bara gammalt hederligt gott Hollywood-hantverk lockar man den allt yngre biopubliken med en fet bioupplevelse: högt tempo, fläskigt ljud, 3D och häftiga effekter. Snark.

Hade en storfilms-regissör som Paul Verhoeven kunnat filma sina elaka och lätt subversiva action-satirer som RoboCop eller Total Recall i rådande filmklimat? Jag är skeptisk. Vilket inte hindrat båda filmerna från att ha fått meningslösa remakes med alla störande vassa kanter bortslipade. Jag vet inte om Verhoevens återlokaliserande till Holland berodde på svårigheter att anpassa sig till det nya Hollywood-systemet eller om studiofolket helt enkelt tröttnade på honom efter några floppar som Hollow Man och (underskattade) Showgirls men det känns inte alls osannolikt att det första alternativet skulle vara fallet och i så fall vore han inte den första veteranregissören som fått det svårt eller omöjligt att finansiera sina filmer. Intressanta regissörer som John Waters, Christopher Guest, Whit Stillman och David Lynch lyckas kanske finansiera en film i decenniet, försöker sig på TV eller har helt gett upp filmandet.

Spike Lee nämner i en  intervju att filmer som Do the Right Thing och Malcolm X var studiofilmer när det begav sig, men att han har svårt att föreställa sig någon studio som skulle finansiera sådana filmer idag. Vilket efter detta långrandiga och rekordgnälliga intro för oss osökt till tiotalsfilmen jag tänkte skriva om, nämligen nämnda regissörs crowdfundade 1,5 miljoner-dollars film Da Sweet Blood of Jesus (2014).

dasweet

Da Sweet Blood of Jesus är långt ifrån den bästa tiotalsfilmen jag sett (hade jag behövt betygsätta den hade jag kanske sagt 6 av 10) med den är intressant, på flera plan, och jag gillar den och sättet den är inspelad på. För mig representerar den ett alternativ, en annan slags ”liten”, personlig film som är väsensskild från de gravt ointressanta filmerna Hollywood nu spottar ur sig. Samt ett hopp om att ny billig teknik, nya distributionskanaler och alternativa finansieringskällor kan hjälpa till att skapa en bra grogrund för en ny våg av intressanta lågbudgetfilmer och nya andningshål för vänner av egensinnig och personlig film.

Filmen är en remake på den svarta dramatikern och poeten Bill Gunns märkliga och obskyra vampyrfilm Ganja & Hess (1973). Det hade jag ingen aning om när jag först drog på Spike Lee-filmen men några minuter in slog den bekanta ”men vänta nu…”-känslan till. Det är kanske ironiskt att jag väljer att skriva om en remake efter mitt tidigare gnäll men det är faktiskt en spännande film att ta sig an: lagom lös i konturerna, experimentell, full av idéer (varav alla inte är helsmälta) och viktigast av allt: den är inte perfekt. Det finns ingen poäng med att nyinspela redan perfekta filmer som Psycho eller Solaris (även om folk gör det ändå) men hos en film som Ganja & Hess finns det utrymme att följa andra trådar, förändra, förbättra, ta historien i andra riktningar. Osannolikt nog så önskade sig en kompis som lånat min DVD just en Ganja & Hess-remake. Han tyckte sig ana en jättebra film som hade lite svårt att komma ut genom det gryniga 16mm-fotot och det burkiga ljudet. Vem hade kunnat gissa att den nyinspelningen redan var på gång?

Ett par ord om originalfilmen kan kanske vara på plats. Bill Gunn fick i början av sjuttiotalet i uppdrag att spela in en Blacula-liknande skräckfilm för en svart publik. Den färdiga produkten kan knappast ha glatt producenterna. Det vart nämligen bara en lättsåld genrefilm på papperet. Det är en skräckfilm som inte försöker vara läskig, exploitation som inte vill exploatera, blaxploitation som inte leker cool utan faktiskt vill diskutera vad det innebär att vara svart i Amerika.

Jag skulle argumentera för att det inte är en genrefilm alls (även om producenterna utan någon större framgång försökte köra den som en sådan på grindhouse-biograferna i omklippt version som Blood Couple och Double Possession). Inte heller i experiment – eller konstfilmsfacken smälter den in friktionsfritt: även om filmen använder sig av experimentella tekniker på ett effektivt sätt så är det i grunden en spelfilm som berättar en historia från punkt A till punkt B. Och filmens lågbudgetkänsla och brutala ärlighet (detta är en film som bär hjärtat på utsidan och vars pretentiösa anslag hade varit lätt att förlöjliga av sämre människor) hade gjort den till en udda fågel på arthouse-biograferna. Nej, filmen är ett unikum, en av de där helt egna filmerna som inte riktigt går att placera i något fack. Kanske en avlägsen och mer fantastisk släkting till Conrad Brooks underliga existentiella missbrukarskildring Chappaqua (1966)?

ganja2

Filmen -filmerna-  handlar om Dr. Hess Green, en stilig svart antropolog ur överklassen som från sitt vackra strandhem i ett rikt vitt område bedriver sin forskning om den uråldriga afrikanska Myrthia-civilisationen och dess blod-riter. Han bjuder hem forskarkollegan George Meda, en mycket neurotisk man som verkar hålla på att slitas sönder av en omöjlig inre konflikt mellan offer och förövare. Han är så deprimerad att han inte längre kan föra sig bland folk och måste ursäkta sig ur samtalet. Senare på kvällen hittar Hess honom gråtandes i ett träd med en snara om halsen. Han lyckas prata ner honom (”I’m the only colored on the block, people will start asking quesions”) men blir senare på natten attackerad av sin nu helt bindgalna kollega som svingar en afrikansk offerkniv i högsta hugg. Efter att ha stuckit Hess tre gånger – en gång var för sonen, fadern och den heliga ande- flyr han till badrummet och skjuter sig själv i hjärtat, lämnandes efter sig ett brev till Amerikas svarta ungdom. I originalfilmen spelas George av Bill Gunn själv och man får känslan av att karaktärens ångest och åsikter delvis är hans egna.

Hess vaknar upp några timmar senare, oskadd men med en ny aptit, ett okontrollerbart sug efter blod. Som en törstig hund kastar han sig naken på badrumsgolvet och börjar lapa i sig den döde Georges blod. Han är direkt och ohjälpligt beroende av blod. Han har alltså blivit en slags vampyr men det finns inget mörkt romantiskt över hans nya tillstånd. Istället kopplar filmen hans oglamorösa vampyrism till andra sorters missbruk som droger, alkohol, makt och sex (”I’m an addict… Not a criminal, a victim.”). Han stjäl blod från blodcentraler och börjar efter ett tag även att attackera prostituerade i ghettot, folk han tror ingen kommer att sakna. Han anpassar sig till sitt nya tillstånd och försöker lära sig att leva med sig själv men känner ändå en skam och skuld för sitt beroende och offren som får betala dess pris. Han längtar efter Jesus och förlösning men anser sig vara fördömd: Myrthia-stammens blod pumpar genom hans ådror. Filmen är full av kristen och afrikansk symbolism som blandas på ett intressant sätt.

Filmen tar en ny vändning när Hess blir uppringd av Ganja, Georges fru som letar efter sin försvunna man och fräckt bjuder in sig själv till Hess hem trots att han nekar till att veta vart karln håller hus (sanningen är: i hans frys, tömd på blod). Ganja kunde inte vara mer olik sin man: hon är vacker, intelligent, vild och fräck, har skinn på näsan och är något av en gold-digger, men öppen med det. Hon talar alltid sanning och älskar att ställa obekväma frågor (”They’re the only ones worth asking”). Hon har precis återvänt från Holland där hon verkar ha smugglat gräs. Hess och Ganja blir genast förälskade och ett knepigt förhållande inleds. Inte många skulle acceptera att hitta sin make död i ett frysskåp i vinkällaren men Ganja är heller ingen vanlig person. Efter ett ha fått makens självmord och Hess blodberoende förklarat för sig och fått tid att smälta informationen tycks hon acceptera honom som han är. Men som så många andra missbrukare hade Hess gärna velat ha en medberoende…

Da Sweet Blood of Jesus följer grunddragen i denna historia till punkt och pricka. I början kändes filmen mest som en standardiserad nyinspelning, Ganja & Hess med uppdaterat bild och ljud, det vill säga ganska ointressant, men gradvis börjar filmen att hitta sin egen rytm och personlighet. När Ganja kommer in i bilden börjar den nästan kännas mer som en remix. Det är filmernas rytm och stämning som skiljer dom åt snarare än handlingen.

Detta är en luftigare, roligare, mer lekfull och bildberusad film än sin förlaga. Högt och lågt, allvar och humor, popkultur och religion, blandas hejvilt. ”All that glitters is not gold” säger Hess allvarligt till sin depimerade forskarskollega och följer snabbt upp sin kommentar med ”My favorite Spinners song is ‘Mighty Love'”. Hess har en lakonisk deadpan. Våldsamma scener tonsätts av modern r’n’b och religiöst sökande av poetisk östkust-hiphop. Det bjuds på en lång och rätt het sexscen till tonerna av… Milton Nascimento! Det känns som att Spike Lee hade kul när han spelade in den här filmen.

Det snygga digitalfotot (visst är det skönt att vi nått en punkt där digitalfoto inte längre gör en film otittbar?) och det faktum att man slipper koncentrera sig för att uppfatta all dialog gör nog den här filmen till en mer angenäm filmupplevelse än sin förlaga för de flesta. Personligen håller jag nog ändå det allvarligare, mer uppriktiga och psykedeliska originalet ett snäpp högre, trots att nyinspelningen tveklöst är mer lätt-tittad. Men båda filmerna har sina egna förtjänster… och problem.

I Da Sweet Blood of Jesus fall är det största problemet att Lee och company kanske haft lite för kul under inspelningen och flyter (flyter är verkligen ordet, det här är en flytande film) i vissa sekvenser lite väl långt ifrån Ganja & Hess kompakta allvar. Den röda tråden och den rätta balansen hittas alltid tillbaka men jag hade gärna sett humorn och lekfullheten tonas ner i vissa scener. Kan heller inte riktigt bestämma mig ifall Stephen Tyrone Williams smått lakoniska Hess är halvdåligt skådespel eller habilt underskådespel. Men, sammantaget gillade jag den här filmen en hel del och, nästan mer, att den gjorts. Jag kan inte garantera att du kommer att gilla den men det är en film jag gärna rekommenderar.

Läs det här inlägget som en hyllning till den lilla, personliga filmen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s