Belevad musik i tiden

SKIVA: DESTROYER – KAPUTT (MERGE, 2011)
ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 2

Ytligt betraktat: Kaputt av Destroyer är ingen speciell skiva. Om vi nöjer oss med att bocka av musikaliska referenser och popkulturell inramning har det gjorts många skivor som påminner om Kaputt. 1980-talets avantgarde-pop (New Order!) möter nämnda decenniets mer slicka och krispiga former. Den välpolerade yuppiepopen, postpunken eller popen strax efteråt, soundet av de odöda hitsen; allt detta har varit självklart grundstoff eller garnityr i mycket 2000-talsmusik och allt detta finns också närvarande här i olika hög grad. Detta är ju så vanligt att 1980-talet ibland känns som en del av ett långt utdraget nu där ingenting som är nytt på riktigt kan hända.

Jag vill dock hävda att Kaputt är rent av enastående och dessutom specifikt hemmahörande i nutiden. Kaputt är en av få nutida skivor jag vanligtvis lyssnat på i sin helhet från början till slut och om igen, som ett Album (den konstnärliga enheten). Den inbjuder liksom till det. Jag försöker sätta fingret på ett par förutsättningar för att Kaputt kunde bli så lyckad. Att förgrundsfiguren Dan Bejar är född 1972 och därmed fått instinkterna formade av 1980-talet är inte oviktigt i sammanhanget.

”Sounds, Smash Hits, Melody Maker, NME, all sound like a dream to me” är ett centralt citat från skivans titelspår. Dan Bejar hade gjort musik i nästan tjugo år i flera olika konstellationer – blivit något slags veteran inom den nordamerikanska alternativrocken – när han 2011 släppte ett album löst baserat på den popdröm som citatet ger uttryck för, en dröm som manifesterad i de nämnda musiktidningarna stod i zenit under 1980-talet. Viktig är den nästan 25-åriga distansen och vad denna gör med verket. Viktig är också bandets långa historia och vad denna gör med verket. Att Destroyer bröt sina kantiga vanor och odlade ambitionen att spela in ett superlyxigt, distingerat album i stil med Roxy Musics Avalon är uppenbart, men bandets historik hörs också lika tydligt. Om det tidigare hämtades inspiration från kalkylerade koncept och konstgjorda begränsningar och det plötsligt sker ett närmande till ljuden och erfarenheterna från ungdomen, öppnas det upp för en mängd motstridiga känslor och fria associationer. Det kan röra sig om nostalgi, ömhet, skam. Närmandet sker till det som ligger en närmare än man tror, men inte uttalat behärskar, för metoderna var outvecklade på den tiden. Åren som gått adderar bitterhet, cynism, distansering. Slutresultatet blir starkt, närvarande, och drömlikt. Jag tycker mig höra allt detta på Kaputt.

Dan Bejar återkommer i intervjuer till att han inte riktigt vet vad texterna handlar om – ändå anses de så viktiga att de finns tryckta på vinylutgåvans konvolut. Jag uppfattar dem som fritt flödande kommunikation mellan skarpa, nästan journalistiska, observationer av nuet, poesi, rena nonsensrader och minnen och associationer från det förflutna, från ungdomstiden. En flash av nostalgi: rikedomar av meningar som ingen riktigt begriper förmedlas via en vek mansröst längst fram i ljudbilden. I flera av texterna anas ett mörker som ger besked om en dysfunktionell samtid. ”Suicide demo (for Kara Walker)” behandlar delvis konstnären Kara Walkers egna erfarenheter av sexism och rasism. Den vite mannen sjunger hennes ord:

”Fool child, you’re never gonna make it
New York City just wants to see you naked (and they will)
Though they’d never say so.
Wise, old, black and dead in the snow:
My southern sister”

Destroyer använder Steely Dans grepp att låta kvinnoröster framträda i ljudbilden för att skapa fiktiva karaktärer som ger en känsla av ett narrativ. Hos Destroyer är karaktärerna väldigt undflyende, de lever i bara några rader, sedan är de borta för alltid. Vissa textrader levereras med sådan emfas att de lever kvar i mig som lyssnare, som svårutgrundliga mantran: ”Step out of the toga and into the fog, you’re a prince of the ocean” från titelspåret är ett ypperligt exempel.

En annan viktig förutsättning för att Kaputt kunde bli så lyckad är listan som räknar upp filmer, böcker, låtar, skivor, instrument, epoker, påståenden, fraser, begrepp, m m. Denna postades och planterades ut i samband med att skivan släpptes:

“Kaputt by Malaparte, which Bejar has never read… Kara Walker, specifically the lyrics she contributed to the song “Suicide Demo for Kara Walker”… Chinatown, the neighborhood bordering on Bejar’s… Baby blue eyes… 80s Miles Davis… 90s Gil Evans… Last Tango in Paris… Nic Bragg, who played lead guitar on every song, again… Fretless bass… The hopelessness of the future of music… The pointlessness of writing songs for today… V-Drums… The superiority of poetry and plays… And what’s to become of film?… The Cocaine Addict… American Communism… Downtown, the neighborhood bordering on Bejar’s… The LinnDrum… Avalon and, more specifically, Boys and Girls… The devastated mind of JC/DC, who recorded, produced and mixed this record from fall of 2008 to spring of 2010… The back-up vocals of certain Roy Ayers and Long John Baldry tours… Merry Christmas, Mr. Lawrence…”

Detaljerna ger en fingervisning om albumets riktningar. De skapar en inramning och pekar ut albumets plats i världen.

I en parentes i musikhistorien betyder låtordningen hur mycket som helst. Hur musiken placerats ut i den avgränsning i tid och rum som utgör ett album är som in- och utandningar. Det gör det levande. Albumets tempo och dynamik hjälper lyssnaren att skapa en upplevelse som är större än summan av varje enskilt spår. Varje detalj i låtarnas arrangemang, varenda frasering, varje mystiskt textfragment som faller sömlöst in i ljudbilden är viktiga beståndsdelar i albumupplevelsen. Kaputt är ett album in i minsta detalj. Kaputt gör allting för att sträcka ut den här parentesen och tydliggör paradoxen att Albumet (den konstnärliga enheten) anses vara dött.

Dan Bejar pratsjunger poetiska, ordrika texter med sin karaktäristiskt ljusa röst. Souliga kvinnoröster tar plats i en ljudväv där diskanten dominerar. Intrikata saxofon- och trumpetarrangemang lyfter lätt tillsammans med pastellfärgade klaviaturer och ibland får ljudsjoken viss tyngd av den långsamma rörelsen eller vass egg av en elgitarr. ”Chinatown” sammanfattar hela albumets grepp i en enda låt och är därför ett ypperligt inledande spår. Avslutande ”Bay of Pigs (detail)” är ett mästerverk. Ett elva minuter långt spoken word-flanerande där en packad Dan Bejar reser sig från muren där han sitter på den magiskt stämningsfulla omslagsbilden, släntrar ner till piren i regnet och ser fartyg komma och gå. Här excellerar han i ett associativt flöde av textfragment (Chic definitivt, Felt kanske) och minnen.

Enda gången jag sett Destroyer live var i Stockholm på Hornstulls Strand i november 2012. Bandet lät ungefär som Momus & the E-Street Band medan Dan Bejar såg ut som en linneklädd, avslappnad Bryan Ferry på lång, loj segelsemester. Han gav ett belevat intryck från scenen. Och belevad är hur jag skulle sammanfatta musiken på Kaputt med ett enda ord. Den 25-åriga distansen till de till synes välbekanta retroreferenserna är påtaglig och skapar en specifik plats i nutiden. Detta är kanske inte avgörande för om ett verk är en pastisch eller ej, men det visar att det har relevans.