Life itself

FILM: LIFE ITSELF (2014)
ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 1

Det är svårt att föreställa sig en tid före personkulturen, där avsändare inte var synonymt med varumärke, men när Roger Ebert blev filmkritiker på The Chicago Sun, år 1967, författades filmrecensioner fortfarande under pseudonym och av valfri journalist på redaktionen.

Pseudonymen Mae Tinee, av ordet “matinee”.

Ebert blev en av de första kritiker att föräras med både bylinebild och riktigt namn under sina texter. Och i samband med det växte den sig stark, personkulturen. Det brukar sägas att Andrew Sarris och Pauline Kael krattade upp gången, och i så fall vandrade Ebert den fram. När han dog hade det gått så långt att han var lika stor som de skådespelare han en gång skrivit om. Han hade en egen stjärna på Hollywoods Walk of fame och president Obama uttalades sig hyllande, han var till och med Roger med Ebert: “For a generation of Americans, Roger was the movies. When he didn’t like a film, he was honest. When he did he was effusive… The movies won’t be the same without Roger.”

Hur blev Roger Ebert, en småstadens man från lägre medelklassen (pappan elektriker, mamman hemmafru) en sådan berömdhet? Ett sådant fenomen?

I dokumentären Life itself, som inte rönte stor uppmärksamhet i svenska medier, trots att amerikansk kultur annars konsumeras i nästan överdriven mängd, får vi några av svaren.

Ebert arbetade hårt och effektivt (möjligtvis driven av en gnagande ensamhet, och en från mamman ärvd rädsla för att plötsligt bli av med allt och hamna på gatan); han kunde skriva en fullgod recension på 30 minuter, och fick ur sig drygt 250 stycken om året. För att bli framgångsrik krävs inte medfödd begåvning, utan intensiv övning, som 10 000 timmar, hävdade ju en gång Anders Ericsson, en världens främsta forskare på expertprestationer.

Ebert var vidare en personlighet och ingen ”flash in the pan”. Han vågade vara motvalls (en av de få som tidigt hyllade Bonnie and Clyde, en film som många ansåg glorifiera våld), han överraskade med att skriva manus till Beyond the valley of the dolls, en tvivelaktig film av Russ Meyers (Faster pussy cat, kill, kill) och han var alltid uppfriskande ärlig, på gränsen till hänsynslös. Därutöver lyfte han fram filmer som annars inte blev omskrivna. Errol Morris Gates of heaven recencerades t.ex. inte av en enda New York-tidning, men hela tre gånger av Ebert och vad som skulle komma att bli hans parhäst, Gene Siskel. ”Jag hade inte haft en karriär utan dem”, säger Morris (The thin blue line, The fog of war).

Beyond the valley of the dolls.

Men Ebert var också modern. Och gick i bräschen för mycket av det som med tiden kom att bli medielandskapets basvaror: personliga berättelser, en blandning av högt och lågt, interagerande med läsare och tittare, ett enkelt, inkluderande tilltal, åsikter nedkokade till en tydlig tumme upp eller tumme ner. På äldre dagar var han också snabb med att utnyttja sociala medier; han bloggade, twittrade, satte upp sin egen hemsida. Tack vare Ebert och hans kärlek till film, kunde en bred publik uppskatta film som konstform, menar många.

Man kan hävda att Life Itself är historien om den amerikanska drömmen, repriserad ännu en gång. Det är ingen slump att Eberts egna favoritcitat var slutorden i The Great Gatsby:

Men hans liv följer inte den dramaturgin till fullo, och liv är inte film, även om han själv var av den åsikten. Den amerikanska drömmen startar med ett mynt på fickan, några kämpiga år och sedan ett lyckligt slut och en lärdom om att vem som helst kan göra samma resa. Ebert startade visserligen med knaper ekonomi och lika knapert kulturellt kapital, men hans erkännande kom snabbt och framgången likaså. 21 år gammal var hans USA:s yngsta filmkritiker och snart kom han att få leda ett omtyckt tv-program med sin dåvarande konkurrent Gene Siskel. Siskel lång och smal som Don Quijote, Ebert kort och tjock som Sancho Panza. Båda ”dressed like a couple of clowns”.

Det var senare problemen kom. Ebert drack, alldeles för mycket, och gick till slut med i AA, efter att ha hållit på att köra in i en buss på fyllan. Han drabbades också av cancer i munnen, och förlorade förmågan att på egen hand kunna äta, dricka och prata. Även om han då sjukdomen upptäcktes hade träffat sin livs kärlek går det inte att komma runt att det påverkar livskvaliten. Vissa dagar ville han bara dö.

Dokumentärens regissör, Steve James (Hoop dreams), hade kunnat göra filmen till en smetig historia, a la A Great theory about everything, filmen om av Stephen Hawkings liv, men blandar upp historierna om solsken och styrka med svärta och synkar som kan sägas vara långt ifrån smickrande. Ebert är, fram till han träffar sin fru, grisig, inte särskilt trevlig, har ett monstruöst ego och lider av kontrollbehov… En gång hugger han en taxi framför ögonen på en åtta månader gravid kvinna.

Vännerna säger:

”Back in the old days, Roger had probably the worst taste in women of any man I’ve ever known. They were either gold diggers, opportunists or psychos.”

”He’s a nice guy, buy he is not that nice. Haha. He is not that nice.”

Och frun:

”He’s an asshole, but he’s my asshole.”

Ebert trycker också själv på att regissören ska ta med bilder från sjukhuset, där han tillbringar sina sista år, därför att ”it would be a major lapse to have a documentary that doesn’t contain the full reality”. Verket ska vara som livet självt, sannfärdigt. Och även om livet självt för många inte ter sig som Eberts (bakom varje framgångshistoria finns desto fler om misslyckande, som snubblar på mållinjen) innehåller den delar som är djupt allmängiltiga. Ensamhet, kärlek, mognad, konsten att bli ödmjuk…