Home

SKIVA: ENHETEN FÖR MUSIK OCH MELODI – MUSIK FÖR ASTRAL MILJÖ (2010)
ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 0

astralaenheten

ÄCKLET

Det har skrivits alldeles för mycket om musik på den här bloggen.

Det är nästan så att jag blir lite matt, ja rentav äcklad, av att det har förhållit sig på det viset.

Nu är det min tur att vara äcklig.

Jag har varit äcklig för pengar, kan göra vad som helst för pengar, ångrar inget, ångrar aldrig något. Har Swish.

Jag får inga pengar nu, kommer säkert ångra mig.

Det är möjligt att min matthet kan bero på att det är 35 grader utomhus, säkert lika många inomhus. Varför låter ventilationen så mycket här om den ändå inte gör någon nytta?

Min hjärna är uttorkad & i akut behov av svalka. Hade det funnits en is hade den varit tunn & hal och då är jag trots allt rätt stabil på långfärdsskridskor. Jag är arg & har badat i bläck. Mitt badkar läcker, jag borde verkligen ringa hyresvärden & påpeka det.

Luften är en hetvägg, ingen gäst utan en förföljare, påträngande & ovälkommen, omöjlig att undfly. Jag har aldrig gillat semlor. Ur en välkonditionerad buss klev jag en gång ut i Saharaöknen & skymtade stridsvagnar rulla i horisonten, förvrängda & krökta i en dallrande luft.

Den här känslan av luft är så långt ifrån rymden, ett vakuum, jag någonsin kan tänka mig.

Det här ska vara musik för rymden, men jag kan inte tänka mig något så hopplöst felaktigt. Jag ska försöka att återkomma till det.

Ingen vet vilka som utgör Enheten för musik och melodi. Så klart några vet, jag vet ett namn, kanske två, ett telefonnummer. Hur som helst tror jag att den här skivan är bränd i någon lägenhet i Stockholm, jag tänker mig Vasastan, men den skulle kunna vara varifrån som helst. Inga datorer har cd-brännare längre.

Framför allt inte datorerna i Vasastan.

En gång höll det här förlaget på med en bok om librarymusik, jag gjorde form & intervjuade Bernard Fèvre. Ett av spåren, ”Nebulotus”, låter som mina egna halvt bortglömda dagdrömmar. Inte John Camerons.

Det finns många bra låttitlar på den här skivan. Här är låttitlarna på den här skivan:

1. Landning i toxisk atmosfär
2. Universums glasartade blick
3. Statens celestiala landvinningar
4. Rymdbasun
5. Roterande kroppar
6. Kopernikanska vändningar
7. Nebulotus
8. Sfärisk hägring
9. Dödlig zenit
10. Återresa uppskjuten

Den här sidan som det refereras till hela tiden, kritiker.se, ni får ursäkta mig men jag förstår inte. Vi är alla kritiker, om vi ska vara såna, jag vill helst inte vara (en) sån. Den enda skillnaden mellan dem & oss är pengarna, & de får knappast särskilt mycket om de ens får något. Jag ser förresten gärna att den här texten länkas från den sidan. Med vänlig hälsning, tack på förhand.

Eftersom ingen läste mina äckliga texter från några år tillbaka så hade jag en idé om att klippa & klistra lite från dem här & nu för att få mer valuta för pengarna som jag fick då. Detta var innan jag upptäckte att jag bara hade skrivit sågningar.

Jag fick just en tanke om att den här musiken inte betyder något särskilt känslomässigt, inte alltid nödvändigt, men bara tycker den är så himla härlig & svängig om du förstår vad jag menar? Jag vill helst inte kännas vid den tanken längre.

Det finns alldeles för få att tala om Enheten för musik och melodi med. En högst rimlig gissning skulle vara att vi sammanlagt är fem. Vi är utrotningshotade & på utdöende, trots det räknar jag oss alla som vänner. Hör av er.

Om jag skulle säga något så skulle jag knappast ha något vettigt att säga. Jag drack öl med en regissör häromkvällen, han beskrev mig som så långsam, men att jag hade något att säga. Vi sågs bara en gång, jag gillar fortfarande hans filmer.

* * *

MUREN

Planlös i staden, det är inte första gången, har blivit många gånger nu. Staden är ny, jag är vilse. Bestämmer mig för att gå med solen i ansiktet, också en plan, solen en sfärisk hägring, mitt ansikte tål inte solen. Det är en alltigenom unik känsla att utan vare sig mål eller mening gå spikrakt mot solen. Finner ett gömställe, det är egentligen inte varken särskilt gömt eller unikt, ligger mitt i parken. En mur som leder upp mot en paviljong, odlingar & planteringar längs med. Jag ser ett träd som är ganska klent, jag ser fikonfrukter. Fromma ändå yppiga, det är som feta knoppar som bara väntar på att svälla. Solmogna dryper de av en tjock, trögflytande söt nektar. Den syndartid nu kommer.

Jag har gått på upptäcktsfärd hit några gånger sedan dess, delat med mig av mitt gömställe för en liten men noga utvald krets. Ingen har varit intresserad av fikonen utom jag. Det är en alltigenom unik känsla att gå i en kropp som ingen har sett i en stad med hörlurar med musik som ingen har hört. Det sista har inget egenvärde i sig, jag & en vän som bjöd hem mig på vin kom överens om det.

Men det har hänt att jag tar ut ett steg, ibland två eller fler, på trottoarerna. En njutning att ingen förstår varför.

* * *

ORDEN

Jag vet inte vad ni förväntar er av mig & det vet jag knappt själv heller.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s