Home

Gästskribent: Jonas Ellerström
Skiva: The Ocean Tango – The Ocean Tango (Wonder Records, 2010)
Antal omnämnanden på kritiker.se: 0

a3249457541_10

En skiva är i de flesta fall inte längre ett fysiskt objekt. Den musik den innehåller nås via sökbara artist- och låtnamn; albumtitlar är mindre givna ingångar. Band-, instrument- och produktionsinformation, bilder och utskrivna sångtexter placerar sig sällan mellan lyssnaren och den omedelbart tillgängliga musiken.

Detta är ett konstaterande av en välkänd situation: inte något beklagande, inte heller något bifall. Fördelarna med den nya konsumtionsformen är lätta att räkna upp, nackdelarna svårare att lista utan att framstå som konservativ. Men varför inte påstå – med samma ton av självklarhet som utmärkte diskussionen om teknisk utveckling och musikens tillgänglighet – att för de artister som tänker i större enheter än den enskilda låten har digitaliseringen av musiken inte inneburit något positivt, utan försvårat förmedlingen av estetiska intentioner till publiken.

Det handlar inte om att utfärda direktiv för lyssnandet utan om en vilja att utnyttja fler dimensioner än den musikaliska, alltså ordet och bilden, för att bygga en större och mer suggestiv helhet. Att populärmusiken har utvecklat konstnärliga ambitionsnivåer vid sidan av (och i samspel med) de kommersiella är ett enkelt faktum; att vi som lyssnare just nu ofta avskär oss från mer komplexa uttryck är lika trist som obestridligt.

Nätanonymiteten och reduktionen av information kan i och för sig också verka till musikens fördel. Ibland lyssnar jag intensivare när jag inte vet vad som spelas eller har några kunskaper om vem som framför musiken, ibland kan den missuppfattade textfrasen vara mer spännande än de ord som faktiskt sjungits.

Och vår tillvaro med dess krav och de scheman den ålägger oss styr vi bara delvis över. Följaktligen har jag till stor del lyssnat på The Ocean Tango i mp3-format från en iPod, sittande i hårda stolar på SJ:s snabbtåg mellan Stockholm och Lund, Lund och Stockholm, och inte i den lyssnarfåtölj med CD-fodralet inom bekvämt räckhåll som skulle vara min idealposition. Men hur ofta sitter jag där egentligen? Fåtöljen finns i Lund, jag för det mesta i Stockholm, och inte ens under helgerna i Skåne hittar jag tid och möjlighet till det koncentrerade lyssnande som jag faktiskt ägnar mig åt på tåget.

Närmar man sig The Ocean Tango på det här sättet eller motsvarande är det kanske inte uppenbart vid första lyssningen vilken medveten helhet skivan utgör. (Ja, jag förutsätter att intresset är så stort att man vill ta del av hela albumet och höra låtarna i avsedd följd.) Ändå slås flera viktiga temata och stämningslägen an redan i den inledande ”Stills”. Först och främst musikaliskt genom introt med sina stråkar och sitt blås, och så i sångens förstaavsnitt, som är det melodiskt mest omedelbara och där den oförberedde lyssnaren vore ursäktad om hon/han trodde sig vara på väg in i ett uppdaterat franskt chansonlandskap.

Nu var skivans musik inte så obekant för mig som om jag råkat bläddra i ett låtbibliotek och fastnat för antingen artistnamnet eller sångtiteln. Kanske hade detta trots allt varit den situation som upphovspersonerna önskat – man får öppna CD-fodralet och leta lite innan upplysningen ”All songs performed by Louis Philippe & Testbild!” faller i ögonen. Givet den låga profil och det koncepttänkande som utmärkt Testbild! som konstellation (ett ord som passar bättre än grupp eller band) är det inte förvånande att man med ett nytt namn som gäller såväl artist som album velat rita en unik ram runt samarbetet.

Tillbaka till ”Stills”. Det är en sång om fotografier, om semesterbilder i svartvitt och färg, om den berättelse som stillbilderna formar när de satts in i ett fotoalbum (en än mer obsolet form än den fysiska skivan). Det första avsnittet, som tas i repris, har texten:

lilacs in the spring, raindrops on a string
in Kodachrome, a shattered home
stills in black and white, read from left to right
a movie score, a creaky floor
photography as meaningless as time

Den säkert avsiktliga kliché som första raden utgör kontrasteras i den följande mot orden ”a shattered home”, vilket ger den lätta jazzpopmelodin en antydan till mörkare bakgrund. Men det är romantiken som är den förhärskande stämningen när bilderna bläddras fram, avläses från vänster till höger och flyter samman till en film. Mellanspelens pastisch på soundtracks från 1950- och tidigt 1960-tal fullständigar sammanhanget – men så kommer den avslutande textraden och stör med sitt påstående att fotografierna är lika meningslösa som tid.

Jag har vridit och vänt på den frasen, som tycks vara av det slag som inte följer en satsanalytisk likhetsprincip. Den går alltså inte att vända om med bibehållen relevans: ”time [is] as meaningless as photography” är inte någon rimlig jämförelse. Däremot kan satsens innebörd ges omvända förtecken utan att dess karaktär förändras, och påståendet göras om till det positivt laddade ”photography as meaningful as time”. Det skulle stämma bättre med textens helhet – varför besjunga något meningslöst? – och den vanliga liknelsen av fotografier vid frusen tid. Men samtidigt tycks den språkliga formen dra den på detta sätt omgjorda frasen mot ironin och resultera i ett faktiskt mer poängterat sätt att hävda att fotona och tiden saknar mening. Jag föreställer mig att just detta icke-önskade ironiska tonfall – för ironi har ingen plats i det lilla universum som The Ocean Tango utgör – är vad som förmått textförfattarna Katja Ekman och Petter Herbertsson att stanna för en formulering som riktar uppmärksamheten mot sångens textmässiga innehåll just genom att tyckas motsäga det.

Låtens andra avsnitt, som efter en kort paus inleds med en diskret taktmarkering, fortsätter att visa lyssnaren bilder ur fotoalbumet. Det preciseras att de som så ofta är tagna under perioder då vardagsschemat satts ur spel: ”the journeys we were making and thought never end / to places that we wanted to be ours”. Just genom att tidsflödet upphävts – frusits – och sceneriet är en annan, mera önskvärd ort än den ordinära tillvarons får bilderna en utopisk dimension. Men där utopin, vare sig religiös, filosofisk, litterär eller dagdrömsartad, i de flesta fall placeras i framtiden ligger fotoalbumets lyckorike i det förgångna och består av minnen.

Om minnena inte är våra egna spelar kanske ingen roll. Frågan är om inte vår längtan kan vara starkare till det vi aldrig upplevt, men som fotografierna ger oss möjlighet att fantisera kring. Det är precis här som The Ocean Tango förstår att utnyttja de extra dimensioner, den ytterligare stimulans för öga och tanke som bild och text erbjuder.

dans3

Fyra fotografier, kanske tagna just med Kodachrome, en tidig färgfilm för småbildskameror, spelar en viktig roll på skivans digipakomslag. På framsidan står en man i vänsterprofil med svart hår, prydligt skägg och mustasch, mörka solglasögon, ring i vänsterörat och sidenscarf runt halsen. Höger hand håller han instucken i den ljusgula kavajen på Napoleonmanér, i den vänstra håller han en röd cape som vore han tjurfäktare. En röd näsduk nedstucken i bröstfickan är den detalj som fullbordar den eleganta posen. Samme man, ledigare klädd, leder på de andra bilderna en procession av semesterfirare utmed gatorna i en uppenbarligen sydeuropeisk stad, ned på stranden och ut i vattnet. Kanske sjunger de, rop och skratt hörs i alla fall säkert. Fotografiernas rödstick, klädmodet och bilmodellerna utmed husväggarna anger tiden till första hälften av 1960-talet.

Albumfodralet ger ingen information om bilderna, helt i linje med att de mer kända artistnamnen Testbild! och Louis Philippe dolts bakom signaturen The Ocean Tango. Katja Ekmans fyrspaltiga essä, som täcker två hela sidor av det tredelade inneromslaget, låter ana att en avhållen man som det där talas om skulle kunna vara identisk med omslagsgestalten, men den utmärkta texten är angelägen om att inte vara en beskrivning utan ett ackompanjemang, en del av skivans konstnärliga helhet på samma sätt som sångtexter och musik är det.

Den som vill veta historien bakom bilderna kan få det i Joakim Norlings långa intervju med Petter Herbertsson i boken Where Did This Begin?, utgiven 2012, ett och ett halvt år efter skivan. Popmusikhistorien har alltid oscillerat mellan vidlyftiga spekulationer och närsynt faktasamlande, och i och med att alla konkreta detaljer finns tillgängliga i tryck stannar jag gärna kvar på det plan av inlevelsefylld fantasi som förstagångslyssnaren befann sig på när The Ocean Tango för inte så länge sedan var alldeles ny. Vad är det de fyra fotografierna lägger till, förutom att de rent färg- och kompositionsmässigt är så dekorativa?

Svaret, som jag uppfattar det, är en identifikationsmöjlighet, en inbjudan att bli delaktiga. Vi kanske inte i första hand tänker oss i rollen av tjurfäktar-Napoleon, men att vara en i den muntra procession som slutligen i en bild full av symbolik nedstiger i havet och struntar i om byxben och kjolfållar blir blöta är onekligen lockande. Men det är ju inte dem vi blir, tidsavståndet är för stort och fotona lite för urblekta. Istället sitter vi tillsammans med Louis Philippe och medlemmarna i Testbild! och alla andra lyssnare och bildar den osynliga gemenskap som drömmer kring bilderna, som önskar att de representerade egna upplevelser men samtidigt vet att fantasin är starkare än verkligheten. Det aldrig upplevda fortsätter att vara möjligt, medan de äkta minnena stelnar till ett förflutet som aldrig går att återbesöka. Fotografiets frusna nu övergår ohjälpligt i ett då.

Nästa låt, ”Azimuth”, tar lyssnaren längre bort från land och ut på öppet hav. Det är natt, fartygskompassen snurrar och långsamt, långsamt roterar stjärnorna över himlens svarta sfär. Tredje låten, ”The Munich Train” med text av Jonathan Coe ur boken The Closed Circle, är den första som är komponerad av Louis Philippe/Philippe Auclair och förstärker resetemat genom att texten beskriver en färd med tåg mellan München och Stuttgart. Kanske driver jag min uppfattning om skivans tanke- och känslomässiga innehåll väl långt, men nog tycker jag att den här tåglåten betonar den befrielse från tidsrelaterad stress man upplever i det viktlösa tillstånd som de fyra timmarna och tjugo minuterna mellan Stockholm och Lund kan utgöra, snarare än att den i tempo, rytm och sångfrasering skulle vilja efterlikna tågresan som symbol för obevekligt tidsförlopp (à la Kraftwerks ”Trans Europe Express”).

Det slår mig, när jag sitter och studerar skivomslaget, att inspelnings- och utgivningsårtalet 2010 inte återfinns någonstans utom på själva CDn. Från det ögonblick då den lilla silverskivan lyfts upp och lagts i spelaren är alltså musiken befriad från att vara fäst i tiden. Den svävar fritt.

Utan att vara en tydligt deklarerad temaskiva äger The Ocean Tango en enhetlighet som inte bara har att göra med det uppenbara släktskapet mellan de två inblandade artisternas musikaliska språk. Deras respektive bidrag blandas ju också här och skjuts in i varandra som då man kuperar en kortlek: Louis Philippe står för stråk- och körarrangemang även på de stycken han inte själv skrivit, instrumentalinsatserna är gemensamma eller specificeras i alla händelser inte låt för låt, texterna är ofta skrivna av ena parten till den andras musik osv.

Därutöver finns en osynlig hinna som omsluter skivans elva låtar, samlar dem under en och samma kupol eller snarare i en och samma sfär. Jag tänker alltid på såpbubblor när jag hör ett elpiano eller en vibrafon – det har att göra med den skimrande klangen, det svävande ekot. Båda instrumenten har framträdande platser i ljudbilden på The Ocean Tango. Musiken blir en flytande kropp av klanger och melodier, ett färgskiftande objekt för kontemplation – utifrån men också inifrån, omgiven av musiken. Är det en tillfällighet att så många skivomslag visat människor inneslutna i såpbubblor?

Jag avbryter genomgången av låtarna på skivan. Inte för att de inte medför variation och specifika upplevelser utan för att helheten av musik, ord och bild ju mer jag lyssnar på The Ocean Tango framstår som albumets främsta kvalitet. Hur skall den då sammanfattas? Pop, säger iTunes och det räcker ingenstans, inte heller om man förser genrebeteckningen med adjektivattribut som drömsk och melankolisk. Och det emblem i form av en mottoprydd vapensköld som projektet The Ocean Tango försett sig med är för mycket av ett internt skämt (se Where Did This Begin?, s 35) för att vara användbart. Vad vill slutligen skivan?

För min del ligger svaret i dess början och dess slut, som likt Joyces flodflöde anknyter till varandra även utan att repeatfunktionen används. Titellåten ”The Ocean Tango” ligger sist på skivan, har text och musik av Petter Herbertsson och beskriver på ytan just en serie danslektioner ombord på ett fartyg. Lyssnaren som vid det här laget gjort sig mottaglig för skivans stämningar finner det helt naturligt att övningarna äger rum om natten och att dimma råder. Musiken är filmisk, ljuset dämpat och suddigt – men en stillsamt komisk effekt förs in i och med att golvet är blött och fartyget gungar i dyningen. Jag tänker mig att paret som tålmodigt övar steg och turer ofta har anledning att skratta och le mot varandra.

Deras dans är en tango på öppna havet: ”you and me were still practising patiently / and the floor was wet and leaning / we named it The Ocean Tango before leaving”. Det är sista textraden, ett långt outro följer sedan skeppet i hamn och så kan bläddringen genom fotoalbumet börja på nytt. Den här lustiga bilden av paret som inte alltid kan hålla balansen på det hala golvet och vars skosnören gått upp är viktig inte bara för att den fungerar som en kalibrering av den romantiska stämning som annars skulle kunna tona över i en smetig reklambild. Utan att ta till ett ofta alltför enkelt grepp som självironi markerar scenen att lyckan inte är ett statiskt tillstånd, och att varje resa har ett slut.

Vad innebär namngivningen, att kalla en dans, en skiva, ett musikaliskt samarbetsprojekt för The Ocean Tango? Kanske är den verbala gesten ett sätt att dra en begränsningslinje, en ram kring en upplevelse. Också att ta ett fotografi utgör samma fixeringshandling. Vi fryser tiden för att vi vill stanna kvar i ögonblicket. Sången om fotografierna, ”Stills”, slutar så här:

your camera scratched by sand was full of images
of beauty we imagined could be caught

Det är vad vi hoppas, att skönheten skall gå att fånga, att lyckan skall kunna förlängas ad infinitum. Men texten säger att detta är en förhoppning, inte mer. Världslitteraturen rymmer åtskilliga varningar för att vilja uppnå den fullkomliga, oföränderliga lyckan, och begrepp som utopi och idyll jämställs ofta med verklighetsflykt, ett ord som förväntas ha pejorativ klang.

Men två saker glöms bort i det alltför enkla resonemanget: för det första att idyllen – tanken på den, viljan att framställa den i konst eller försöket att realisera den i livet – också är en protest mot det normerande samhälle som omger oss. För det andra, och detta är det mest relevanta vad gäller The Ocean Tango betraktad som uttryck för en uppsättning känslor och idéer: att den som tar utopin och lyckodrömmarna på allvar vet om att såpbubblan måste spricka, att tåget når slutstationen och att musiken slutligen tonar bort.

Det viktiga är ögonblicken, inte minnena. Den skönhet som ryms i det repade kamerahuset får sitt fulla värde när bilderna ger upphov till nya ord och ny musik, när drömmen om skönhet blir aktiv handling.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s