”The Runaways” (Floria Sigismondi, 2010)

FILM: THE RUNAWAYS (2010)
ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 3

Av alla postmillenniala filmer jag sett finns det bara en som lyckats ta sig in på min personliga topp tio-lista, och det är Floria Sigismondis ”The Runaways” från 2010. Första gången jag såg den var via bluray en lördagsmorgon för fem år sedan, och jag blev så tagen av filmen att jag var tvungen att se om den direkt efteråt med kommentatorspår, och på kvällen gick jag hem från krogen tidigare än planerat eftersom jag var så sugen på att titta en tredje gång. På söndagen blev det en fjärde visit. Och sedan var jag ju tvungen att visa den för en massa kompisar.

Filmen är en engagerande, sexig, rolig, och kinetisk skildring av sjuttiotalsbandet The Runaways uppgång och fall, med fokus på sångerskorna Joan Jett (Kristen Stewart) och Cherie Currie (Dakota Fanning), baserad på den sistnämndas utmärkta självbiografi ”Neon Angel”. Jag förstår precis varför verket funkar så bra på mig, jag var redan ett fan av bandet, och kombinationen tjejmusiker mot världen + sex/knark/rock + utsökt vackert foto (på riktig film!) + ett estetiskt klimax i mitten av filmen i och med kyss/blowback-scenen mellan protagonisterna går inte av om så hackan vore gjord av adamantium. Stewart gör ett utmärkt jobb som Joan Jett, men filmen är utan tvekan Fannings, man märker verkligen hur hon njuter och frossar i de otaliga chanser hon får här att ta steget från barnskådis till vuxendito.

Till min förvåning upptäckte jag att väldigt många Runaways-fans inte delade min entusiasm över filmen, de beklagade sig över musikvideoestetiken (Sigismondi har en gedigen karriär inom den svängen) och att berättelsen förvrängde och/eller ignorerade händelser som skett i verkligheten. Och visst, ”The Runaways” blundar för mycket av mörkret som man kan finna i ”Neon Angel” (för att inte tala om basisten Jackie Fox senaste avslöjanden), men jag tänker och tycker såhär: Såväl Joan Jett som Cherie Currie har varit kraftigt involverade i filmen, och om de vill berätta sin historia på ett stiliserat, lite sockersött sätt, är det väl inget fel med det? De vill väl bara ge sina tonårsjag en lite bättre tillvaro den här gången? Filmens sista bild är på Dakota som Cherie, jobbandes i en butik och utstrålandes en oförstörd, hoppingivande renhet. Är inte det ett bättre slut på en film än det faktum att, om man ska hålla sig till fakta, hon fortfarande hade år av drogberoende framför sig? Verkligheten suger ju.