Det stora DJ 50 spänn-lajvet

Igår cyklade jag förbi den klassiska Malmö-skivbörsen Skivesset (GRYM 10-kronorsavdelning!) med Tommie Jönssons eminenta skräp-vinyl podcast DJ 50 Spänn i lurarna och kom att tänka på att jag fortfarande inte kommit på vad jag ska skriva om i bloggen under morgondagen…

Ni anar nog vart detta är på väg. Regelbundet DJ 50 Spänn-lyssnade gör en ju lite nyfiken på var ens eget avsnitt hade landat men i och med att jag inte känner Tommie och bor i fel stad lär jag aldrig bli tillfrågad. Så jag tog tag i saken själv och lajvade ihop mitt eget avsnitt. Hanna Fahl har skrivit en bra sammanfattning av podden här, men kortfattat kan sägas att man att man får en femtiolapp att bränna på fem billiga vinylskivor i fem kategorier (skivbörsklassikern, chansningen, nostalgiköpet, slumpvalet och fyndet) som sedan lyssnas och diskuteras i programmet. Ni fattar. Så här blev min skörd:

Skivbörsklassiker: Stephanie – Live Your Life (Carrere/Alpha Records, 1986)

Japp, skandal-sessan av Monaco spelade in en discoskiva i mitten på åttiotalet. Och den måste ha sålt som smör en gång i tiden – jag skulle tippa på att man kan hitta ett ex av den här skivan i var femte loppisback man rotar igenom! Springer du mycket på loppisar och skivbörsar lär du ha bläddrat förbi den ett hundratal gånger. Precis som med Pelle Karlssons gröna eller Christopher Cross rosa/vita flamingoskiva registrerar man den knappt längre utan bläddrar förbi automatiskt utan mycket till tankeverksamhet alls. Mitt tips till dig lyder: plocka upp den nästa gång! Plattan är faktiskt inte tokig. Och tjusig är den också. Visst finns det ett par trista spår men åtminstone halva skivan skulle jag påstå är bra på riktigt. Särskilt då hennes stora hit “One Love To Give” som jag tycker är ett härligt, lite lojt stycke chanson-pop/molldisco. En välinvesterad tia. Prinsessdisco, det är klart man gillar det!

Chansningen: Grassroots – ST (Hit-Records Of Sweden, 1981)

(ursäkta kass ljudkvalité, hittade inte denna på nätet och har fortfarande inte lärt mig att rippa vinyl, så det fick bli mobilkameran)

Chansningen blev nästan den svåraste kategorin för mig. Jag hittade inte direkt något jag inte hade koll på som verkligen skrek “köp mig!”. Valet föll slutligen på det skånska niomannabandet Grassroots självbetitlade album, trots att den hade mycket talade emot den. Skånska DIY-plattor från åttitotalet brukar nästan alltid vara sura (är det närheten till Danmark som spökar?) och de lökiga bandbilderna, där dresscoden förefaller ha vart halvlångt hår, solglasögon, mössa och uppgiven uppsyn, lovade inte allt för gott. Lägg till att bandnamnet och det fula (men lite småcharmiga) omslaget fick mig att frukta att plattan kanske hör hemma i den värsta av genrer: skånsk reggae! (märk: jag gillar reggae, bara den inte är från Skåne) Men jag har fått strikta order av en maniskt skivsamlande bekant att alltid plocka upp såna här skivor, hur kassa de än verkar, det är tydligen min plikt. Så det fick bli den.

Jag var inte helt fel ute med reggae-gissningen men det var faktiskt inte lika illa som väntat. Thin Lizzy-rock, discofunk, yachtrock… Grassroots har många andra strängar på sin lyra och på de 3-4 reggae-influerade låtarna slippar man åtminstone stenade Helsingborgare som brölar om Babylon och Haile Selassie och sånt. Sammantaget var den här plattan klart bättre än väntat men ändå långt ifrån någon fullträff. Lär knappast behålla den här, livet är för kort för att lyssna på halvbra musik. Kunde inte hitta någon info alls om detta band, antagligen på grund av ogooglingsbart bandnamn.

Nostalgiköpet: Europe – The Final Countdown (CBS, 1986)

Här pratar vi verkligen nostalgiköp. “The Final Countdown” var antingen den första, andra eller tredje skivan jag skaffade (om man räknar bort Mora Träsk och sånt). Lite svårt med kronologin, men Herreys “Gyllene Skor” och Twisted Sister “Stay Hungry” var i alla fall de andra av de första tre. Intresseklubben antecknar febrilt. Har inte hört den här skivan på över 25 år och skulle inte klara av att nämna några andra låtar med Europe utöver sönderspelade “The Final Countdown” (som jag numer bara klarar av att höra i rysk tappning), “Carrie”, “Rock The Night” och “Prisoners in Paradise” om så mitt liv hängde på det.

Så hur står sig Europes pudelrock idag? Tja, det är väldigt kompetent och melodistark rockplatta i gränslandet mellan AOR och hårdrock, inget snack om saken. Frågan är bara i vilka tillfällen och varför man skulle få för sig att spela den här skivan idag? “The Final Countdown” lär knappast gå många varv på min skivtallrik. Men jag vart på gott humör av att höra “Rock the Night”, det skall erkännas. Den hade funkat på förfest i rätt sällskap. Men det bästa med Europe är och förblir musikanternas artistnamn: Joey Tempest (Joakim Larsson) och Cee Marcello (Kjell Lövbom).

Cee Marcello… Sug på det artistnamnet en stund till. Genialiskt!

Random Access Vinyl:  Dave Warner – Tonight (Frituna, 1981)

Blundade, grävde ner fingrarna i singelbackel och fick upp detta: “Tonight” med Dave Warner, ett stycke bruks-pop/rock utan krusiduller från det musikaliska u-landet Australien (The Go-Betweens är undantaget som bekräftar regeln). Rejält slätstruken sådan. Spetsar man öronen kan man ana drag av pubrock och små, små stråk new wave (lite samma sorts blandning som det brittiska skivbolaget Stiff specialiserade sig på och som sällan faller mig i smaken). Men mest låter det bara väldigt, väldigt australienskt. Finns inte mycket att säga om den här gravt ospännande låten. Jo förresten, det känns väldigt mycket som en Nevergreens-låt!

Var inte jättesugen direkt på att kolla upp Dave närmare, men here goes: på sin hemsida görs gällande att han tidigare spelat i bandet PUS, som påstås ha varit Australiens första punkband. Kan inte bedöma sanningshalten i detta men de verkar hur som helst inte ha släppt några skivor. Tror inte dom räknas, hur punk kan något av den här karln tänkas vara? Under det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet verkar han haft måttlig framgång i hemlandet med pubrockbandet Dave Warner’s From The Suburbs. Lär nog låta som det här kan jag tänka mig. Under nittiotalet och framåt verkar Dave främst försörjt sig deckarförfattare. Han ligger även bakom manuset till slashern “Cut” (2000) med Kylie Minouge som jag hyrde när den var ny och inte minns mer av än att jag tyckte den var småseg. Usch, trist låt och trist kille, vi går vidare…

Fyndet: Matia Bazar – Ti Sento (Mega Records, 1986)

Nu kommer alla känslorna på en och samma gång! Alltså, vilket jävla vidunder till låt det här är! Melodierna, den svinsnygga, kalla italo-produktionen som funkar så bra med sångens känslostormar, höjningen vid 3:30-sträcket… Alla hår på kroppen reser sig! Till och med den typiskt riviga italienska sången, som jag vanligtvis brukar ha svårt för träffar mig rakt i hjärtat denna gång. Inom parentes så måste playback-gitarristens rullande höfter i videoklippet också nämnas.

Lärde känna det här schlager-italo-monstret här på Chris Lowes fina Back To Mine-samling och föll pladask direkt. Mycket glad över att nu ha hittat den på sjua. En perfekt hitlåt, FANTASTICO!