Home

Länge har jag försök lura mig själv att bli intresserad av matlagning. Jag har gillrat fällor med Amy Sedaris, med ”Futuristic cookbook.” Till och med ”Cooking with Coolio”. Men ingenting har hjälpt. Förmodligen därför att de inte är kokböcker i traditionell bemärkelse. Parfym på mat är kul mest i teorin, och dessutom strängt förbjudet där jag arbetar (lapp på toalettdörren: ”Parfym och andra starka dofter är det många som mår dåligt av här…”)

Nu provar jag på nytt, gör ett mera ärligt försök, med underbara Julia Child som ingång. Är ni bekanta med henne? I sin ungdom basketspelare samt spion under andra världskriget, som vuxen skapare av ”The French Chef” – ett av världshistoriens första matlagningsprogram. Mrs Child var även dess programledare och lärde i varje avsnitt ut kulinariska kunskaper från Frankrike, där hon en gång var bosatt. Boeuf Bourguignon, Quiche Lorraine, Rognons Sautés and Flambés med mera. Inte sällan smaksatta med visdomar som: ”If you’re afraid of butter, use cream”, ”You’re the boss of that dough”, och nog min favorit: ”A party without cake is just a meeting”.

Inledningen till ”Cheese Soufflé” är briljant, när visar det vi kallar skogs-tv det här?, jag kan fan se den hur många gånger som helst.

Svajigt kroppsspråk, vinglig volym på rösten; plötsligt skjuter den i väg, ökar i intensitet. Lite nervös, lurigt leende ibland. Och hur kongenialt, med belysningen och dekoren, sättet på vilket de ”gifter sig” med hennes uppenbarelse (för att använda slitna matmetaforer). Aldrig tillrättalagt, Nigella- eller Tina-mysigt – vilket möjligtvis inte är att vänta av någon som en gång blev avskedad från ett butiksjobb på grund av ”gross insubordination”.

Folk skriver om Julia Child att hon var den enda som i sändning kunde vända en pannkaka i luften, tappa den på bordet och obrytt lägga tillbaka den i stekpannan med de lugnande orden ”You are alone in the kitchen and nobody can see you”. Inspirerande är vidare att hon lärde sig laga mat, på allvar, när hon var några och de trettio år. I sanning en late bloomer. När Child gick bort, 92 år gammal, elva år tillbaka, fick hon på tal om blommor förresten en ros uppkallad efter sig, i färgen warm butter gold. Ja, vad annars? Någon gång innan dess hann hon äta sin sista måltid, vilket var fransk löksoppa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s