Kristineberg i Borås – den glömda stadsdelen, där jag växte upp

Härom veckan tipsade Mattias mig om Staden, en podcast om arkitektur och stadsfrågor. Hittills har Dan Hallemar, chefredaktör för tidskriften Arkitektur, och Håkan Forsell, urbanhistoriker och författare, producerat 37 entimmesavsnitt sedan starten för ett år sedan. Bland annat har Owen Hatherley, som bland mycket annat skrivit boken Militant modernism, medverkat flera gånger. Det senaste avsnittet råkar handla om min uppväxtstad Borås och kretsar kring den, när man skrapar lite på fasaden, tydliga konflikt som finns mellan underrubrikens ”varumärken och gräsrötter”.

Till min förtjusning visar sig en del av Borås-avsnittet handla om Kristineberg, stadsdelen min familj flyttade till när jag var två år och som jag bodde i tills jag flyttade till Göteborg efter gymnasiet. Jag bodde på Kristineberg i 16 år, 1974-1991. Det var optimistiska barnfamiljer som flyttade dit på 1970-talet, föräldrarna hade fått arbete någonstans i Borås och lägenheterna var nya och fräscha. Minnena är vaga men jag tänker tillbaka på Kristineberg som en levande, glad stadsdel. Att det var barn överallt och jag var ett av dem. Att alla barnen hejade på Stenmark men när det var ishockey-match höll lika många på Finland som på Sverige. Numera besöker jag Kristineberg några timmar var femte år. Jag känner ingen som bor där, numera. Jag kan inte dra några större växlar av mina korta besök men när jag varit där på sistone (senast sommaren 2013) har Kristineberg känts ödsligt och tyst. Barnen har lämnat.

Den betydelse Kristineberg haft för mig, och den arbetarklass-identitet jag har mina rötter i, står så klart inte i proportion till informationen som finns tillgänglig om stadsdelen på Internet; där finns i stort sett inget intressant alls. Så, för att få det som sägs om Kristineberg i Staden-podcasten googlingsbart och ännu mer tillgängligt transkriberade jag det mest intressanta. Och det är verkligen intressant, jag blev imponerad av Dan Hallemar, som gjorde Borås-avsnittet, av hans ton, kunskap och relevanta val av vinklar. Det var det första Staden-avsnittet jag lyssnade på men definitivt inte det sista! Nåväl. Låt mig presentera Stadens Dan Hallemar om Kristineberg och Borås:

”I Norrköping blir arbetaren central i berättelsen om textilstaden. Man har ett Arbetets museum. I Borås är det mycket tydligare entreprenören som blir huvudpersonen i sagan om textilstaden Borås. (…) När jag var i Borås träffade jag Elin Stavåsen Broqvist och Nathalie Lycén som efter EU-valet 2014 bestämde sig för att starta Borås tillsammans som ett slags anti-fascistisk rörelse. Som har växt och blivit en rörelse för många gräsrotsfrågor i Borås. Vi pratade om den här berättelsen om Borås som varumärke och glappet till verkligheten.
– Man har ju valt att lyfta fram entreprenörssidan, den ena delen av hur det varit i Borås.
Arbetsgivaren.
– Och det är väl på gott och ont, så klart, men man tappar ju bort människorna i det. För det är ganska nutida som människorna kom hit och staden förändrades ju jättemycket på 1960- och 70-talet.
– Människorna som kom hit bara för arbetets skull, till exempel många finska, som idag är pensionärer och har varit arbetslösa och sedan hamnar hemma. Alla finska bor ju i ett område i Borås.
Vad är det för område?
– Kristineberg. Det ligger snett här bakom.
Det är alltså ett ställe som inte är en del av den här berättelsen om Borås?
– Den stadsdelen är nästan glömd helt. Man tar inte ens med den stadsdelen när man pratar om Borås. Det är bakom ICA Maxi. Man tänker inte ens på att nämna den när man pratar om hur de här olika stadsdelarna ser ut, man tappar bort den delen.

Efter att ha hört Elins och Natalies berättelse om Kristineberg och de finska fabriksarbetarna var jag naturligtvis tvungen att åka dit och det är inte svårt att förstå varför platsen blivit en så osynlig del i berättelsen om Borås. Inte bara kanske för att man valt att bortse från just arbetaren som karaktär i den här berättelsen utan också för att Borås är en stad som är väldigt präglad av sitt landskap, det är berg och höjder överallt och på ett av de här bergen ligger Kristineberg. Och bara för att backa lite grann till hur den här staden kom till och blev som den blev, en stad som uppfattas som ganska gles eller öppen, med mycket landskap och berg som skjuter upp, en stad som liksom ofta ligger inbäddad i grönska när man cyklar omkring i den. Bostadsområden omgärdade av naturreservat.

Den generalplan man gjorde 1930 var en av de första generalplanerna i landet faktiskt, det skulle dröja till 1947 innan det blev en byggnadslag som krävde detta, så Borås var tidigt ute där. Och det här var en plan som var väldigt modernistisk, en modell med stadsdelar som friliggande enklaver som främjandes av rationella anläggningar av avlopp och motorvägssystem. Det är väldigt mycket en bilstad faktiskt och när jag ska cykla till Kristineberg hamnar jag ofrivilligt ute på en stor motorväg. Och där ligger den på en höjd, en typisk 1960-talsstadsdel med trevåningslimpor och några åttavåningshus kring stora gröna områden. När man går lite närmare ser man en källare där de har bastu, eller sauna som det står, från 9 till 22. Man går in i trapphusen och noterar de många finska namnen. En plats som lika mycket som funkisbyggnaden nere vid Viskan är en plats som är en del av Borås, så klart.

Men om man tittar på hur städer formulerar sin identitet i det postindustriella samhället så finns det en klassisk bok man kan gå tillbaka till som heter The Tourist Gaze där sociologen John Urry skriver om hur städer har varit tvungna att gå tillbaka till förutsättningarna för sin ursprungliga produktion, tillverkning och de råvaror som fanns, för att kunna formulera en identitet för framtiden. Det är en sorts historiematerialism där det konkreta arbetet, på något vis, blir den fortsatta berättelsen om staden. I det här fallet som han pratar om är det ofta just de byggnader som det här arbetet lämnar efter sig som blir viktiga i detta. (…) Det är väldigt starkt hur de här industrierna vi har haft lever vidare efter att de har lagts ner. Trollhättan och SAAB sitter fortfarande ihop trots att bilarna inte längre rullar ut från fabriken. Byggnaderna som finns kvar blir liksom den byggda bilden av den här gamla staden. Men det är också, som Urry skriver, en förhandling om historien, man måste välja representanter. Urry citerar arkitektur-teoretikern Kevin Lynch som ställer frågan ”what time is this place?”, alltså vilken tid representerar den här platsen idag, vad väljer vi ut?

Och då är det tydligt att den här stadsdelen, Kristineberg på berget, inte är en av dem. Utan det är en annan berättelse och inte minst blir den här delen, för Borås, kanske framför allt mellankrigstiden, den här delen när generalplanen gjordes mellan 1920 och 1945, när staden till skillnad från många andra städer växte väldigt snabbt, man blev den femte största staden i Sverige (…) Det är en stad som skapar sig själv under de här tre-fyra första decennierna på 1900-talet, som gör sig oberoende av Göteborg (…). Det är idén om innovationen och entreprenörsandan som blir berättelsen om Borås (…). Man valde att lämna traditionen och vända sig emot mode.(…) Och idag på Textilhögskolan, som ligger i det här nya Textile Fashion Center, så är det just det här med forskning, smarta textilier, utvecklandet av olika designmetodiker, kunskapen, innovationen och idéerna som är konkurrensmedlet som odlas i textilstaden Borås – det finns ingen textilindustri egentligen, den ligger i andra delar av landet – med minnet från den här mellankrigstiden när staden var som mest innovativ förra gången.”

Lyssna på hela Borås-avsnittet här: