Spridda minnesfragment från gårdagen

Konsthallen i Lund, Chris Marker igen. Noterar att det bland hans formgivna resehandböcker från slutet av 50-talet även finns en från Sverige. En sida är uppvikt, det är en bild på en skulptur som samtidigt är ett lekredskap för barn som jag känner igen, den står i stadsparken i Lund, jag tyckte den var jätterolig när jag var liten. Sen kommer Elias och Amanda fram och säger att skulpturen/lekredskapet finns i en park i Stockholm, och att deras dotter brukar åka omkring i den (man måste hålla fast henne så att hon inte försvinner). Någonstans finns en möjlighet att skulpturen rest i tid och rum som huvudpersonen i Markers La Jetée. Från 1970-talets Lund till 2010-talets Stockholm, 40 år av mitt liv.

* * *

På restaurangen: först kaninsallad, sedan pärlhöna. Väldigt gott, speciellt med passande vin till. Men smakar dom inte förvillande lika, kaninen och pärlhönan? Som kyckling, fast godare. Är det samma mat, pärlkaninen, kaninhönan? Vi lär oss samtidigt om ursprunget till sommartid och vintertid, alla andas långsammare.

* * *

Vi sitter på golvet i Ellerströmslokalen, Martti läser aleatorisk poesi:

Sången, stjärnfall
genom den grå

kupan, meteor
i dimkammaren

partikelbana mot 
tystnadens rymd

Två tärningar bestämmer vilka dikter som ska läsas upp. Två gånger faller det sig så att samma tal slås två gånger i rad, då måste man läsa samma dikt en gång till. En gammal dam förlorar tålamodet och grymtar något om att “jag hör ingenting, måste han gå ner sådär på slutet hela tiden?”, trots att Martti läser med så hög röst att han blir tvungen att stryka Kuvad ur spellistan senare på kvällen. En gubbe får ett hostanfall och måste gå ut i köket.

* * *

Jag gästspelar för femte gången med Blago Bung, fotnoternas band, inte rubrikernas (för att travestera Tranströmers dikt Codex som så passande avslutade samtalet mellan Jonas Ellerström och Mikael Nydahl). Det går bra. Någon gång under spelningen är en praktikant så full på lådvin att hon trillar av stolen och spiller ut allt på heltäckningsmattan.

* * *

Jag hoppar avslutningsvis tillbaka till det där med Tranströmer. Tänker att den där dikten så fint beskriver hela min sociala tillvaro nuförtiden, det jag är intresserad av vare sig det gäller musik, konst, litteratur eller film, alla dem jag umgås med, min kreativa värld:

Det är de nästan utplånade konstnärernas namn
fotnoternas människor, de ospelade, de halvglömda,
de odödliga okända

Det är vi som sitter på golvet, det är ni som står framför oss.