En pojkbok för vuxna

-Jag har fått tid att läsa. Det har blivit en del klassiker. Nu senast läste jag Krig och fred.
Min föräldraledighet har inte riktigt fungerat så som för min pappalediga kompis. Som jag har nämnt tidigare är mitt mål ett estetiskt intryck värt att skriva om inom varje tvåveckorsperiod innan det är dags för nytt blogginlägg. Och för en vecka sen lyckades jag svepa Skyddsrummet Luxgatan under ett par förmiddagssömntimmar, så den får jag blogga ett par rader om. Till formatet är Jerker Virdborgs nya novellsamling eller kortroman motsatsen till 1100 sidor Tolstoj. Det här är en pojkbok för vuxna – rapp och hisnande – och Virdborgs bästa sedan Försvinnarna för nästan tio år sedan. En återkommande ögonvittnesskildring från ett skyddsrum på Lilla Essingen vid ett angrepp på staden (bara någon sida åt gången) varvas med korta noveller från ett Sverige som är belägrat av främmande makt, angripet av kärnvapen, balkaniserat, avdemokratiserat eller bara lite avhumaniserat i största allmänhet. Den politiska ramen för de olika novellerna glider längs den här skalan. I ett par noveller är det bara som idag, men lite magiskt.

Metoden att skapa en suggestiv stämning ter sig enkel, som att en välfungerande formel används om och om igen: Någonting välbekant och vardagligt, från nutid eller ännu hellre från ett Sverige i nostalgiskt 70-tals- eller 80-talsskimmer, placeras i en nära framtid som är kall mot människorna, men inte osannolik med tanke på världsläget. Det kan vara den dödsdömde som får Haribos lakritsnappar i sin sista måltid och minns maten han fick som barn när hans mamma kom hem från jobbet på biblioteket eller killen som hämtar ut receptbelagda läkemedel på Pressbyrån och sedan går förbi det rivna riksdagshuset (ja, även jag ser det som sannolikt att avregleringen av statens uppgifter överlever demokratin).

Till sist: Alla som har åsikter om folk som tävlingscyklar till jobbet i Stockholm har måsteläsning i ”Värtavägen ner”.