Home

Det är bra dagar att vara vän av det smått hemliga bandet The Marble Fauns. Efter att ha vart tysta ett tag började de i fjol fullkomligen spotta ur sig låtar på Soundcloud – en väldigt blandad kompott, nånstans i gränslandet mellan disco och konst som jag är långt ifrån att ha absorberat fullt ut än. Här finns hur som helst godsaker som The Long Distance Bus, Boys Building Models och en av förra årets allra bästa låtar The Secret Life of Gothenburg att finna. Den sistnämnda låten blev min definitiva inkörsport till marmorfaunernas värld (tja, jag hade väl hört Gay Rights in Gaza innan men inte riktigt kopplat fullt ut hur bra den är innan jag fick denna pusselbit nummer två presenterad, via tips på fejjan). Lägg även till att bandet proklamerat att de kommer att släppa inte mindre än sex (!!) CD-boxar under året! Givetvis under stort hemlighetsmakeri där varje nummer i den löjligt limiterade upplagan går till en namngiven person (”det är alkemin vid överlämningen som är det viktiga”, enligt faunen Magnus Haglund). Som relativt nytillkommet fan är det inte annat än att man känner sig bortskämd, snudd på bortcurlad, av faunernas plötsliga givmildhet. When it rains it pours, sägs det, och det stämmer ju i detta fall.

Jag lyckades lägga vantarna på de första två boxarna The David Bowie Museum och Parzival på bandets mycket trevliga spelning på Testbild!:s Belka & Strelka-releasefest på Krets i Malmö för några veckor sedan. Jag har haft en del att gräva i sen dess med andra ord. Sex nonchalant spretiga CD-skivor fullmatade med regelbokslös discopop, ljudexperiment, politisk house och medeltidstechno smälter man inte på några sittningar, särskilt inte då man har att göra med ett så pass text- och idé-fokuserat band som The Marble Fauns. Båda boxarna verkar efter några snabblyssningar ha gott om guldkorn utspridda över CD-skivorna men jag har för tillfället fokuserat på den andra boxen i serien, Parzival, då den känns mer konceptuellt enhetlig och lite lättare att få grepp om. Därmed inte på något sätt sagt att The David Bowie Museum-låtarna skulle vara svårtillgängliga, det är de verkligen inte, tvärtom tycker jag det mest imponerande med bandets produktion är hur starka och omedelbara de är på melodiplanet. Även om låtarna ofta är långa och okonventionellt uppbyggda så träffar de starkaste melodierna som en diamantkula i pannan på en hopplös melodiknarkare som jag. Det är melodier som inte hade skämts för sig på någon av Pet Shop Boys bättre skivor – och här pratar vi alltså om ett band med drygt hundratalet soundcloudföljare.

Åter till Parzival; en discomusikal om riddar Parzivals mytologiska äventyr i 1100-talets Wales! Sug på den karamellen ett tag. Det rör sig om ett specialskrivet stycke till Backateaterns Parzival-uppsättning för barn- och ungdom som gick upp i Göteborg i höstas. Jag missade tyvärr pjäsen och ska inte påstå att jag är särskilt beläst i medeltida riddarmytologi, men musiken står sig hur som helst utmärkt på egna ben. Särskilt den första CD:n i boxen, Parzival: Sångerna, är rakt igenom suverän, utan tvekan det bästa nya jag hört hittills i år. Det funkar helt klart att bara lyssna på musiken och låta fantasin försöka fläta ihop någon slags lös historia av de trådar som presenteras på skivan. Men känns det inte lite tråkigt? Och blir man inte lite nyfiken på vilken fråga Parzival måste våga fråga i Graalborgen och vad som egentligen försiggår i skogen Solitude?

Att gå till 1200-talets originaltexter verkade aningen ansträngande så min vana trogen sökte jag snabba svar i filmens värld. Eric Rohmers Perceval le Gallois (1978) har jag varit sugen på att se ett tag nu och jag kunde ju knappast ha hittat ett bättre tillfälle att ta itu med den saken. Jag kan nu rapportera att det var en klart speciell, och rolig liten film som inte riktigt påminner om nånting annat jag sett i Rohmers filmografi. Det verkar nästan vara ofrånkomligt att humor uppstår när man närmar sig detta ur-medeltida material med moderna ögon, något som även går igen i pjäsen som jag förstått det. Det är nog helt enkelt så att riddartidens ideal känns oss så främmande att vi har svårt att ta dem på allvar.

Huvudrollsinnehavaren Fabrice Luchinis deadpan går verkligen inte av för hackor. Med sin barnsligt hänförda och lite nollade uppsyn får han till och med repliker som ”Mor sa till mig att dyrka herren, att be till honom och hedra honom” att låta roliga och förstärker på så sätt intrycket av Parzival som ett oskuldsfullt tomt blad. Rohmer är dock klok nog att aldrig låta humorn ta över och låta filmen slå över i ren fars, trots att nästan varenda scen innehåller subtil humor av något slag. Det här är filmad teater i positiv bemärkelse, hela filmens värld är som en enda stor teaterscen. Den underbart artificiella dekoren skapar en skön overklighetskänsla till en film som inte heller drar sig för bryta fjärde väggen när det krävs för att för att förklara särskilt komplicerade bitar av handlingen. Jag bör kanske också nämna att det är en musikal! En kör följer Parzival på hans äventyr och brister titt som tätt ut i munter sång när det är dags att föra handlingen i medeltidssagan framåt. Det är faktiskt inte lika hemskt som det låter. Rekommenderas – både som komplement till Marble Fauns-låtarna för den oallmänbildade och en fin filmupplevelse i sig.

Jag avrundar inlägget med några favoriter från Parzival-pjäsen, ackompanjerade av passande screengrabs från Rohmers film:

aknighthewishedtobe

knights

knights2

perceval

tyst7

luv6

graal8

graal3

arthur4

arthur7

luv13

luv20

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s