Det finns ett klipp från ett scensamtal på BFI London Film Festival hösten 2014 som är riktigt lysande. Regissörerna Edward Lovelace och James Hall får lägga ut tankarna bakom dokumentären The Possibilities are endless, om det icke-linjära angreppssättet tänkt att gestalta tillfrisknandet från en allvarlig hjärnblödning. Edwyn Collins, låtskrivaren och sångaren som är filmens huvudperson, får säga sitt efter en stund: ”It’s terribly arty!, arty-farty”. Där sätts min fantasi i rullning. En ”terribly arty” icke-linjär dokumentär om att återfå språket och bygga upp sig själv som människa igen får mig att associera till Chris Marker eller att tro på en filmens motsvarighet till ”I trawl the Megahertz”. Verkligen en förväntningshöjande humoristisk kommentar!
Nu när jag har sett filmen tycker jag att ”arty-farty”-partierna är minst lyckade. Kameran sveper snyggt över melankoliska skotska kustlandskap (Edwyns hembygd Helmsdale, där livets första minnen skapades), men ibland är både symboliken och musikläggningen rätt så banal och klyschig. Det är först när Edwyn återvänt till världen och språket och filmen mer liknar en ”vanlig” dokumentär som den blir rörande. Arkivklipp med Orange Juice och Edwyn Collins solo från tiden kring superhiten ”A girl like you” varvas med scener ur vardagen med det strävsamma paret Edwyn Collins och Grace Maxwell genomsyrade av ömhet, intelligens och humor.
Edwyns egna ord är betydligt mer intressanta än de iscensatta miljöbilderna och de “djupa” scenerna. När han får berätta om sin osäkerhet inför de minnen som återvänt (”It’s very strange to me I wrote that song” om ”Rip it up”), eller om hur självförtroendet gick förlorat med ett tvivel på om låtarna han skrivit och framfört hela sitt vuxna liv håller måttet, är det gripande. Filmen är också en fin skildring av den djupa vänskapen/kärleken till livskamraten Grace Maxwell.
The possibilities are endless visade sig vara en helt annan film än den jag föreställde mig, men en mycket fin sådan.
BCNVT / BIBLIOTEK 