Mobilt musiklyssnande

En gång i Stockholm förra året promenerade jag omkring med min bror. Vi letade efter något. Minns ej vad. Men gatorna var tomma, det var söndag, och staden låg under en tunn dimslöja. Hus och kyrkor en bit bort avtecknade sig bara knappt – behagligt grå. Då och då är det som att väder- och ljusförhållanden är precis rätt för en viss plats. För en viss upplevare kanske. Jag och min bror är ganska lika så stämningen den dagen ekade i oss båda.

Förra veckan skrev Elias Hillström såhär på bloggen:

Sedan fick jag hem Testbild!-skivan i fredags. Belka & Strelka. Och är efter två spelningar helt förförd. Fascinerad och inspirerad. Två spelningar som flyter runt som en dröm i huvudet. Den skivan borde jag förstås skriva om. Och kanske lite om vinyl-lyssnande (ljudet, platsen, tinget), och hur stereo-lyssnande mer allmänt plötsligt kan kännas som en uppenbarelse. Rätt skiva är förstås ett måste men skulle jag verkligen känna som jag gör om jag lyssnat runt på Belka & Strelka i telefonen? På jobbet, i tunnelbanan. Jag är tveksam. De få noggranna lyssningarna tar över och blir bara viktigare och viktigare. Det där mellanrummet, tiden mellan lyssningarna, är betydelsefullt. Precis som den aktiva handlingen. Inte bara i med lurarna och ut, på väg till jobbet. Delvis har nog detta just nu att göra med ett lätt fanatiskt lyssnande på min 500-bästa-lista (och Mattias). Och skapande av en sådan. Jag behövde komma ut ur den där shufflande bubblan. Belka & Strelka visade mig vägen.

Även om jag håller med om de noggranna lyssningarna och mellanrummens betydelse håller jag inte med om vikten av den fysiska skivan spelad i hemmet. För mig är det mobila musiklyssnandet minst lika betydelsefullt.

Fina omslag och häften har ett värde i sig, och de kan så klart även förstärka lyssningen, men inte avsevärt. Att ha ett musikmedium som jag kan ta på betyder väldigt lite för mig. Däremot betydde otillgängligheten och det högtidliga med de få skivleveranser jag hade råd med väldigt mycket för mig innan snabba bredband och mp3-spelare. Men så ser det ju inte ut längre. Ingen mening att låtsas. Att lyssna på musik i telefonen är inte nödvändigtvis att slentrianlyssna. För mig handlar det om att lära sig att, trots ett ständigt brus av oändligt utbud, ge den uppmärksamheten som vissa verk förtjänar. Den uppmärksamheten ägnar jag oftast musiken när jag rör mig utomhus med hörlurar och telefon.

I Wild Combination, dokumentären om Arthur Russell, som är ganska fin för de intresserade antar jag, berättar Arthur Russells hjärtevän Tom Lee om hur Russell lyssnade på sin walkman, jämt och ständigt. På joggingtur. På Staten Island Ferry. Han gillade när ljud läckte in. Detta känner jag igen mig i. För mig handlar det inte bara om ljud, utan även synintryck. Och kroppsliga tillstånd. En av de bästa saker jag vet är att lyssna på musik när jag joggar. Det mekaniska i springandet fyller mig med ro; springandet bara sker. Koncentrationen på musiken är maximal. Musik och miljö flätas samman. Det musikaliska verket är fortfarande intakt, men det blir tydligt att det också är en del av en värld med intryck av olika slag. Det är fint tycker jag.

Elias Hillström skrev att det är den aktiva handlingen som är betydelsefull. För mig betyder det passiva tillståndet kanske mest. Musik, rörelse och plats utan interaktion tycks det. Något slags fenomenologiskt sättande inom parentes om man så vill.