Home

chrismarker1

För en dryg månad sen var jag i Lund, jag hade vägarna förbi. Närmare bestämt var det den 6 februari, det var en fredag, samma kväll som en fjärrvärmeläcka fick Clemenstorget i de allra mest centralt belägna delarna av staden att översvämmas med miljontals liter skållhett vatten [vattenmängd ej faktagranskad, förf:s anm]. Ni har säkert redan läst spaltmeter om det här, en person omkom och det var avskyvärt tragiskt.

Vad som inte har framgått med önskvärd tydlighet i nyhetsrapporteringen – eller så är det bara jag som överreagerar – är den ödesmättade stämningen som infann sig den här kvällen. Jag minns klart & tydligt att jag har upplevt samma starka känsla vid minst ett tillfälle tidigare (men förmår inte att minnas när). En kalabalik som samtidigt är så oroväckande stillsam. Förvirrade människor står handfallna. Blickar som förtvivlat vandrar runt i omgivningen. Minerna; ansträngda, grimaserande. Paradoxalt, som det brukar, så är det vid den här typen av händelser som människor samlas, enas, hjälper varandra. Den kvällen blev trottoarerna till återvändsgränder, omringade av vallgravar. En hemlös man utanför Ica tog min hand & ledde mig över forsen på en lastpall.

chrismarker2

Bråttom mot konsthallen promenerade jag i rask takt (tap-tap-tap) med Kassem Mosse i lurarna (dunk-dunk-dunk). Onomatopoesin är förresten ofrivilligt vattenrelaterad här.

chrismarker3

På konsthallen var det vernissage. Trots det såg jag aldrig till något vin, så det är tveksamt om det skulle kunna kallas för vernissage överhuvudtaget. (Mitt bagage rymde dock medhavd flaska, och jag skymtade plastglas uppradade på ett bord …). Utställningen: ”A Grin without a Cat” med Chris Marker. Det första som jag & mina ögon möts av i foajén är ”Sans soleil” projicerad på en vägg. Jag kastar ett öga – alltjämt fantastiskt vacker – men vill samtidigt inte uppslukas. I likhet med monumentala ”La jetée” (som också visas, i en tidigare okänd version) är det filmer som lämpar sig bättre i hemmiljö än i utställningssammanhang. För att inte tala om skolmiljön.

(Om skolmiljön: under min tid som springvikarie [snarare lunk med kaffekopp i handen-vikarie, förf:s anm], det måste ha varit nära tio år sen nu, fick jag en gång för mig att visa ”La jetée” under en fransklektion i skolans aula. Antagligen motiverade jag det som realia eller försökte återskapa det ögonblick som jag själv hade med ”Den tredje mannen”, filmen som en svensklärare visade i högstadiet, etsade sig fast i mitt huvud men som jag glömde bort titeln på & som jag förstod först – nog även det tio år senare – vilken film det var. Kanske både och. Jag minns hur som helst att när jag visade ”La jetée” så var bilden blåtintad, att jag svettades nervöst, det var en katastrof. Vi gick ut i solen på innergården & läste glosor i stället. Men när jag har träffat mina gamla elever – om jag kan kalla dem det – på stadens gator, så har någon ändå nämnt den här filmen.)

(Ovan: går i linje med det hos Marker återkommande temat om minnet.)

chrismarker4

I utställningen är det i stället de kasuella visuella intrycken som för mig blir permanenta, såsom i verket ”Silent Movie”; fem monitorer som staplade på varandra ger en asynkroniserad visning av resebilder, ansikten, ögon, stumfilmsrepliker, gester & dans. Korta, kaskadliknande eruptioner av intryck, irreguljära. Betraktaren sammanflätar. Ej längre betraktare. Att vandra runt i en konsthall är som att vandra runt i en ny stad. Intrycken når sin kulmen i verket ”Zapping Zone”. Jag ska här lista de materiella beståndsdelarna i ”Zapping Zone”:

  • 13 monitorer med videoinnehåll
  • 7 datorer med mjukvaruprogram
  • 4 ljusboxar med 80 diabilder
  • 10 fotomontage i färg & svartvitt
  • 1 maneki neko (japansk lyckokatt)

chrismarker5

Det blir lika delar en spatial zon som en mental zon. Att befinna sig där, betrakta installationen & besökarnas interaktion med den är nästintill performancekonst; upplevs här & nu eller där & då. Nästan lite synd att det inte fanns några fåtöljer. För att citera en tant som var där:

”Jag älskade verkligen ’Zapping Zone’, och det estetiska i allt. Det är som att han klipper bilder lite varstans och sammanfogar dem enligt helt nya mönster. Fult vid sidan av snyggt, det spelar ingen större roll. Han är lite som konst-/filmvärldens Mike Alway.”

Tänk att tanter känner till Mike Alway nuförtiden.

chrismarker6

Marker sa sedermera farväl till filmen & välkomnade mediet med cd-rom. Varstans i konsthallen står datorer uppställda med dessa rullande. Jag slår mig ned vid en av dem, tar på mig hörlurarna & påbörjar en liten musklicksopera. En förvirrande tanke infinner sig hos mig; å ena sidan att museala datorer tar plats i en ny miljö, å den andra att cd-rom-verken har ett påfallande släktskap med hur många av oss använder internet i dag. Här sitter jag som inkapslad i ett hörn; isolerad i en halvoffentlig miljö & klistrad framför en skärm avskiljd från alla inkommande ljud. Känner mig uppenbart inte som en del av inredningen, men som en del av utställningen.

;)

chrismarker7

Jag går vidare & förvånas över konsthallens yta. Det här är en ny plats för mig, man omfamnas generöst av utställningens storlek & bredd. Fotografier, kollage & texter är utströsslade, praktiskt taget allt av undantagslöst högsta kvalitet. Främst fastnar jag framför kollagen, för mig tidigare okända, och den lilla serien reseguider, ”Petit planète”, som Marker var redaktör för & även formgav på 50-talet. Det är först i efterhand som jag begriper min egen fascination inför dessa; samtidigt som jag besöker utställningen är jag själv i färd med att formge ett fansin.

Visst ja, det var bråttom. En ytterligare färd.

Utställningskommissarien var barnsligt exalterad under sitt öppningstal; jag likaså nu. Jag dansar en improviserad ballett på trottoarerna mellan vattenvägarna mot tågstationen.

”The ballet of the good city sidewalk never repeats itself from place to place, and in any one place is always replete with new improvisations.”

– Jane Jacobs, ”The Death and Life of Great American Cities”

chrismarker8

Annonser

2 thoughts on “A Grin without a Cat

  1. Pingback: Timglaset | bläck charm nostalgi vassa tänder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s