Shanks

William Castles ”Shanks” (1974) hör till det mest förbryllande jag sett i filmväg under senare år. Förbryllande för att den verkligen inte går att placera i något givet genre-fack och för att den var så kommersiellt dödsdömd från början, det är omöjligt att föreställa sig vem den var tänkt att tilltala. Nog har jag sett sett märkligare filmer än “Shanks” i mina dagar (inget slår Doris Wishmans mästerliga uppvisning i obegriplighet ”A Night To Dismember”) men det är just hur denna film bär hjärtat på utsidan, samtidigt som den väljer att skratta genrebegränsningar- och förväntningar i ansiktet och blånekar inför det faktum att det inte finns någon målgrupp för det här någonstans på jorden, som gör den till en så udda fågel.

Detta är extra konstigt eftersom William Castle var en av världens mest skamlöst kommersiella regissörer – förutom att ha producerat ”Rosemary’s Baby” är han främst ihågkommen som Hollywoods stora gimmick-kung, som med handlingsintegrerad 3D, elstötar till biosätena och falska försäkringspapper (du får 1000$ om du dör av skräck!) skapade buzz för sina välsvarvade b-filmer som ”The Tingler”, ”13 Ghosts” och ”Mr. Sardonicus”. ”Shanks” hade så vitt jag lyckats efterforska tyvärr inga festliga gimmickar, inte ens Castle kunde väl komma på något vettigt sätt att sälja den.

I grund och botten får man nog säga att det är en slags saga det handlar om, om än en väldigt mörk sådan, som spretar åt alla möjliga och omöjliga håll (sci-fi, gyckel, skräck, drama, komedi, you name it). Vi får följa stackars Malcolm Shanks, spelad av den kända mimaren Marcel Marceau, en stum marionettspelare som är lite ”bakom flötet” och vars nöje i livet är att glädja byns barn med sina shower. Och särskilt då den söta flickan Cecilia som är hans bästa (enda?) vän. De har vad som liknar ett oskyldigt kärleksförhållande, vilket konstigt nog inte problematiseras alls (Marceau var i femtioårsåldern när filmen spelades in, flickan tolv-tretton).

Shanks hemmaförhållanden är allt ifrån ideala. Han bor med sin alkoholiserade syster och hennes odåga till karl och de verkar inställda på att göra varenda vaken timme av hans liv till ett levande helvete. Förutom den dagliga psykiska och fysiska terrorn är de ständigt på honom att skaffa ett jobb och börja ”bidra till hushållskassan” (de vill bli försörjda så att de kan stanna hemma och supa på dagarna). De mer eller mindre tvingar honom att ta anställning som assistent hos den excentriska Dr. Walker (också spelad av Marceau), en snäll, åldrad ”galen professor”-typ som i sitt gotiska kråkslott utför experiment i syfte att styra döda kroppar med hjälp av elektricitet. Experimenten handlar alltså inte om att väcka de döda till liv utan att styra de dödas kroppar med elektriska nålar (läs: roliga timmen för akrobatiska mimare).

Shanks och Dr. Walker blir vänner och hemmalivet förbättras något när vår stumma protagonist börjar ta hem lön varje vecka. Allt förändras en dag när han kommer till slottet och hittar den gamla doktorn avliden av hög ålder. Han vågar inte förklara vad som hänt för sin tyranniska familj utan fortsätter fegt att gå till jobbet varje morgon. För en hunsad marionettspelare som Shanks tar det förstås inte länge att själv fortsätta med sin döda mentors experiment, och ta dockteatern till nästa nivå. Efter ett par misslyckade, kaotiska försök (akrobat-mimning av högsta klass) får han hyfsad kläm på det hela och återvänder till byn med en ny färdighet att roa barnen, imponera på Cecilia och sätta sina plågoandar på plats med.

Ni kan säkert föreställa er hur denna del av filmen spelar ut, men inget kan förbereda er på det extremt mörka och mardrömslika slutet, som verkligen kommer från ingenstans. Jag ska undvika att spoila för mycket men jag vart själv chockad över hur filmen rörde sig från vimsig fantasy till typ ”Last House on the Left” utan att röra en min, för att slutligen landa in nåt slags hämndfilm där Shanks med hjälp av sina reanimerade lik plockar bad guys en efter en. Tänk ”Death Wish” om Bronson var en ledsen, feminin mimare som förälskar sig i småflickor…

Som sagt, en ytterst förbryllande film detta. Inte oväntat floppade den stenhårt på biograferna och fanns inte ens på video innan Olive Films förra året visade förbarmande över denna fascinerande kuriositet och gav ut den på blu-ray. ”Shanks” liknar inget – därmed inte sagt att den är dålig, tvärtom hade jag stor behållning av den. Det är precis den sortens film som får en märklig dragningskraft när man kollar på den ensam, sent på natten (när hjärnan är extra mottaglig för udda filmupplevelser och inte ställer jobbiga frågor som ”vad är det som händer?”). Det är verkligen inte en dåligt realiserad film, det är bara det att den är så himla apart. Är det konstfilm eller genrefilm? För barn eller vuxna? Är det kanske Marcel Marceaus vanity project? Eller trodde Castle att mimning var på väg att det bli det nya svarta och ville vara först på bollen? Ingen vet. Jag vill heller inte veta. Jag är bara glad över att det finns sådana här filmer till hands när man känner att man sett allt, filmer som med flit eller inte blivit unikum och som med dödsföraktande mod/dumdristighet gör slarvsylta av publikens förväntningar.

En sista konstig grej med “Shanks”: jag kan verkligen inte för mitt liv få ihop att det här är en rakt igenom amerikansk produktion! Det här är nog den amerikanska film jag sett som känts minst amerikansk, allt känns 100% europeiskt. Hade jag gissat hade jag sagt tjeckoslovakisk-fransk samproduktion.

Avslutningsvis vill jag nämna några ord om mimare. Jag vet att det hör till god sed att sky denna form av gyckel som pesten, men jag vet inte riktigt om jag vill stämma in i den hatkören. Det är inte så att jag känner någon särskild kärlek till mimarkonsten, men hur ofta stöter man egentligen på mimare i sitt vardagsliv? Praktiskt taget aldrig och då brukar jag ändå frekventera gycklartäta Folket park i Malmö under somrarna. Faktum är att enda gångerna man hör talas om mimare så är det när de ska hånas och bespottas och har det någonsin funnits mimare på våra gator och torg så är de för länge sedan bortmobbade. Nu är ju mimandet i ”Shanks” av en ganska annorlunda karaktär än vad som bjuds av nån fjant i svartvitt som gör ”osynliga lådan” på torget och har den dåliga smaken att försöka involvera en i sitt trams (nej, det är inte okej) men jag måste erkänna… jag är imponerad. Det är mycket skickligt mimande, Marceau gör verkligen skäl för sitt rykte som mimar-kungen. Det var en nyhet för mig att jag tydligen kan uppskatta denna gycklartradition när den utförs rätt. Tar åtminstone en tyst och diskret mimare över de högljudda och provocerande o-roliga clownerna vilken dag som helst. Clowneri är och förblir den lägsta formen av gyckel, vad än Fellini har att säga om den saken (enda undantag: filmaren Jean Rollins clowner, som dock är så tysta och icke-komiska att de fungerar mer som mimare i praktiken).