Till fantasin

Om Carl Bildt står det på Wikipedia att han i USA:s sekretessbelagda diplomatdokument beskrivs som en respekterad person i Sverige, som har mycket kunskap om omvärlden och ett imponerande kontaktnät.

Men, forsätter texten:

“Samtidigt är omdömet att Bildt har ‘begränsad politisk förmåga’. Bildt beskrevs också som någon som tror att han har mer makt och inflytande än han egentligen har, en ‘medium size dog with big dog attitude’. USA:s president George W Bush fick inför ett möte med Bildt rådet att spela på Bildts önskan ‘att operera på hög nivå’ och att låtsas vara imponerad av hans tidigare internationella uppdrag. Andra diplomater i USA och politiker fick också rådet att spela på Bildts självbild för att ‘hålla honom på gott humör.'”

Såväl verkligheten som fiktionen är fylld av närbesläktade män. Män som skarvar, blåser upp sig, tycker att de vet lite mer, förklarar saker för en (“Känner du till den nyutkomna boken om Muybridge?”, frågar en främmande man Muybridge-bokens författare, Rebecca Solnit, och upplyser henne om dess innehåll – till och med efter att han fått veta att hon skrivit den.) Beteendets rötter är uråldriga, och som med mycket annat går det att upptäcka redan under uppväxten, där vi socialiseras, inte tycks kunna låta bli att göra genus.

Språkforskaren Mats Eriksson har i sitt avhandlingsarbete “Ungdomars berättande. En studie i struktur och interaktion”, från 1999, studerat sambandet mellan berättande och kön och kommit fram till att pojkars och flickor självpresentation skiljer sig åt i det att de förra oftare hänger sig åt revolthistorier och de senare åt missödesditon. Revolthistorien fokuserar på konfrontationer med vuxenvärlden, auktoriteter, brott mot regler, och pojkarna presenterar sig som hjältar, vare sig de segrar eller förlorar. I missödeshistorien handlar det istället om misslyckanden, där ett visst agerande framställs som dåligt, pinsamt eller komiskt. Något att – med självdistans – ta avstånd ifrån eller skratta åt. Det är en statushöjning visavi en statussänkning.

En annan studie, utförd av Carin Norrby, och presenterad i boken “Samtalsanalys”, påvisar hur män och kvinnors samtalsstilar inte sällan skiljer sig åt. Män kännetecknas bland annat av skryt, förolämpningar, monologer, medan kvinnors av “skvaller”, ventilerande av problem, samarbete och dialog. “Inte alla män!”, inflikar en röst, på rutin, någonstans i mörkret, och det är korrekt. Liksom att det är sant att en beskrivning av kulturella skillnader mellan kön kan cementera dem istället för att leda till en förändring. Och behöver vi egentligen fakta, när det finns empiri eller bara magkänsla? Varken språkforskare eller samtalsanalytiker krävs för att förstå att sådana av Bildts slag inte riktigt går eller bör tas på allvar.

Men det finns skrytmånsar, och det finns skrytmånsar. Min favorit av dem är den löjliga men lika älskvärda Baron von Münchhausen, som inspirerat författare, filmmakare, psykiatriker…

Von Münchausen föddes i Tyskland 1720, och var en gladlynt adelsman berömd för sina väl fantasifulla jakt- och äventyrsanekdoter, av vilka den om hur han på en kanonkula färdas över ett slag mot turkarna, torde vara den mest berömda. “Ljugarbaronen” kom han att heta, och med tiden fick han även ett sjukdomsbegrepp döpt efter sig, “Münchausens syndrome”.

Figurer som Baronen är givetvis svåra att ha att göra med om de befinner sig i ens omedelbara närhet, men i konsten gör deras fabulerande sig utmärkt, varför en rad kända och okända människor intresserat sig för hans öde och historier – “münchhausiaderna” ibland kallade.

I litteraturen har vi exempelvis Rudolf Erich Raspes “Baron Munchausen’s narrative of his marvellous travels and campaigns in Russia”, från 1785. I filmens värld ett antal stumfilmer (vilket kan tyckas ironiskt, med tanke på att Baronen njöt av ljudet av sin egen stämma), en tysk kostymfilm i färg (beställd av Joseph Goebbels som moralhöjande propagandafilm!), Terry Gilliams “Baron Münchausens äventyr”. Samt Karel Zemans i allt väsentligt underbara “Baron Prasil”, vilken igår visades, i Cinematekets biograf Victor.

Det är egentligen den jag vill tala om, den filmen och Karel Zeman. Många har stiftat bekantskap med Georges Méliès, eller åtminstone hans måne, fler sett verk av Monty Python-medlemmen Gilliam, men den självklara länken där emellan, tjeckiska animatören Zeman, är långt ifrån lika känd. Vilket är tråkigt. För i en avförtrollad värld som tycks allt mer inriktad på nytta, själadödande “livspussel”, en varufiering av människor, behövs fantasi och magi mer än någonsin. (Ibland tror jag att bristen på det fantasifulla – kombinerat med Gud och religionernas död, samt en allmänt minskad tro på de i samhället styrande – är vad som fött konspirationsteoretikerna. De dras till draperier, storslagna föreställningsvärldar, men vill inte acceptera att det inte står någon bakom skynket, för vad finns det då att leva för?)

Vårt behov av fantasi. Och det fantastiska, i egentlig och överförd betydelse, har sin överman i Karel Zeman. Med enkla medel, som föremål placerade i förgrunden, perspektivförändringar, färg droppad i vattenkar trollar han i “Baron Prasil” fram scener lika otroliga som von Münchhausens skrönor.

Och för att återknyta till vår början. Liksom pojkarna i Mats Erikssons tidigare nämnda studie försöker Baron Prasil gång på gång presentera sig själv som en hjälte, och liksom pojkarna vänder han kvickt varje nackdel till sin fördel. Om Baronen försöker uppvakta en kvinna, men inte lyckas, rycker försvarsmekanismerna ut till försvar och övertygar honom om att han ändå inte var intresserad. Hundratals andra kvinnor vill dessutom ha honom; välkända drottningar, damen från Jean-Honoré Fragonards rokokomålning “The Swing”, självaste Mona-Lisa (som han en gång målade ett porträtt av, långt vackrare än Picassos!) Det är en revoltberättelse, vår huvudperson konfronterar allt i sin väg, fienden, fysiska hinder – ja, allt utom sig själv. Men det är också en missödeshistoria, för även om Prasil själv inte ser hur han konstant gör om verkligheten, för att den ska passa hans syften och skyla över hans brister, gör ju tittaren det. Och Zeman, allra mest Zeman. Hans kamera är en skrattspegel som Baronen aldrig tittar in i. Och däri ligger förstås humorn. Så länge Prasil aldrig ber om ursäkt för sig själv, utan vid god vigör kämpar vidare går det inte heller att tycka illa om honom. Han är lycklig i sin villfarelse, låt honom vara det. En lögnhals, en skrytmåns, en kär protagonist.

Att se “Baron Prasil” är underhållning, och också, framför allt, en fröjd visuellt. Zemans dekor är ljuvlig som Gustav Dores illustrationer, Georges Méliès förvandlingsnummer. En hyllning till fantasin, poesin, romantiken.

Men SVT:s dokumentär om Ludvig II av Bayern, en man lika galen och världsfrånvänd som allas vår Baron von Münchausen, uttrycker det nog bättre. På slutet med kungens egna ord: