Home

chris 3

Gigantiska byggnader i polerat glas och stål, en tunnelbana som aldrig slutar rulla, skyltdocksmänniskor i rulltrappor på väg upp ur underjorden till asfalten ovan. Luften är kylig och luktar freon: det är natt i metropolen, men konstgallerierna, barerna och multibiograferna har just öppnat och blinkar som små kulörta dioder i stadens fraktallabyrint. Dess kromglänsande gatunät, dess flygplan plan planplan bilar tåg
datorer dataavkodningar i metallicnyanser
syntaxprojektioner tidningsreflexioner stående ekovationer provokakakationer
ett rakbladssnitt ur stadens
i
n
f
r
a
struktur

chris 2

Att lyssna på Chris Mosdells i västvärlden märkligt förbisedda mästerverk Equasian är som att ta del av en futuristisk konsthappening, det känns som att stå ensam mitt på en stor scen omgiven av gigantiska bildskärmar som pumpar ut ett ständigt fluktuerande collage av bilder från nyhetsreportage, reklamfilmer, modevisningar och flygfoton. Filmiska demonröster väser i mina öron, ett surr som av insekter någonstans ifrån, ett primitivt dunkande på trummor och pinnar som aldrig avtar. Sönderklippta meningar rusar mot mina ögon, fortare och fortare, jag hinner inte med att tolka budskapet. Och egentligen fattar jag absolut ingenting. Den här plattan är så modern att tiden fortfarande inte hunnit ikapp den, och måste ha setts som ren science fiction när den kom ut 1982. Det är inte ens fråga om vanlig musik, det är VISIC (alltså visuell musik, ett begrepp lanserat tillsammans med skivan), ett slags trippelverk där poesin, musiken och bilderna sammanstrålar i en enda stor entitet. Som om inte det vore nog är varje stycke är dessutom baserat på en vetenskaplig ekvation. Engelsmannen Chris Mosdell hade också mycket riktigt vetenskapsbakgrund, en kandidatexamen i mikrobiologi bakom sig när han flyttade till Tokyo 1976. Där gjorde han sig snabbt ett namn inom japansk poesi, och började samarbeta med bl a Yellow Magic Orchestra och andra japanska band. Utanför Japan har han skrivit texter till Boy George, Eric Clapton, Sarah Brightman och Michael Jackson, men egentligen verkar som sagt inte så många i väst känna till honom över huvud taget. Han är också svår att sätta en etikett på. Är han konstnär, poet, musiker, vetenskapsman, sångare, illustratör? Allt på en gång?

chris 4

Jag vet inte hur jag ska ta till mig den här skivan, det är för mycket information på en och samma gång, för mycket nyanser som far över mitt huvud. Den är smartare än jag. Visst skulle man kunna dra vissa paralleller till David Bowie, Brian Eno, La Düsseldorf och japansk kabuki rent musikaliskt, men det här är alltså fråga om ett allkonstverk med superlyxig produktion som kommer sätta myror i huvudet på generationer av lyssnare i framtiden. Om 300 år kanske den känns samtida.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s