Läsåret 1992/93 spenderade jag som utbytesstudent i en liten stad i Texas, boendes hos en tämligen värdelös värdfamilj som jag verkligen vantrivdes med. I sedvanligt sund amerikansk anda hade de ej ställt in MTV på tv:n för att skydda barnen från omoraliska influenser, men på matbordet fanns det alltid stora mängder Coca-Cola och en välfylld chipsskål i mitten, och de var övertygade om att jag var homosexuell satanist eftersom jag spelade rollspel och hade en t-shirt med en halvnaken Morrissey på. Jag tog min tillflykt till de flanellklädda slackerkidsen på skolan, samt, som sig bör, musik och film. Min favoritkanal hette Cinemax, som på dag- och kvällstid visade ett hyfsat utbud av populära filmer, men det var på natten, då värdfamiljen hade gått och lagt sig, som det roliga började. En ändlös ström av ekivokt material av mildare karaktär, europeisk mjukporr, amerikanska sexkomedier, erotiska thrillers, ack vad jag njöt av att fördärva mitt 17-åriga sinne med detta ”syndiga” material.
En av alla dessa filmer var thrillern ”Poison Ivy” från 1992 med en ung Drew Barrymore i huvudrollen, som vid denna tid ännu inte hade blivit typecastad som quirky tjej i komedier av varierande kvalitet. Hon dök istället upp i intressanta men ojämna b-filmer som skräckisen ”Doppelganger”, den (åtminstone initialt) giallo-doftande “No Place To Hide” med Kris Kristofferson, samt en re-make på noir-klassikern ”Gun Crazy”, vilket självklart känns mer estetiskt försvarbart än att för fjortonde gången spela andrafiol till Adam Sandler. ”Poison Ivy” är dock det verk från denna period som odiskutabelt är det allra mest potenta och välgjorda, med en roll som för en utomstående nästan känns skräddarsydd för damen som blev en ”bad girl” vid så tidig ålder. I filmen spelar Drew titelpersonen Ivy, en high school-tjej med trasig uppväxt som blir vän med den jämnåriga outsidern Cooper (Sara Gilbert, dottern i tv-serien ”Roseanne”). Cooper kommer till skillnad från Ivy ifrån en välbärgad familj, och när Ivy får träffa hennes mor och far (Cheryl Ladd och Tom Skerritt) spelar hon på deras känslosträngar på ett mästerligt sätt, vilket leder till att hon blir inbjuden att bo tillsammans med dem i deras jättestora hus. Väl där fortsätter Ivy att manipulera samtliga familjemedlemmar, inklusive hunden, till att älska henne, och allt är väl hyfsat frid och fröjd ända tills hon bestämmer sig för att ge sig på att förföra fadern… Vilket självklart leder till otukt och ond, bråd död, som sig bör i filmer som denna.
”Poison Ivy” regisserades och skrevs (tillsammans med Andy Ruben) av Katt Shea Ruben, som likt många i branschen startade som en protegé till Roger Corman, och åt hans bolag slipade hon sina färdigheter på filmer som ”Stripped To Kill” och ”Stripped To Kill 2”. När man ser filmen lär det knappast förvåna att regissören har en exploitation-bakgrund, historien berättas rappt och ekonomiskt strax under 90 minuter (en njutning i dessa dagar när typ alla filmer löper över två timmar), och hon har ett rätt gott öga för fetischistiska detaljer som t.ex. när en drogad hand tappar ett champagneglas i golvet, eller avlägsnandet av ett kvinnligt intimplagg. Ruben lyckas dessutom ibland få till en oväntat melankolisk och poetisk stämning, men det finaste är nog att hon under den korta speltiden får alla fyra karaktärer att kännas mänskliga. Tittaren lär dock i slutändan vara i valet och kvalet om man ”hejar” på Cooper eller Ivy, vill man ha en moralisk eller amoralisk upplösning? Cooper är nog filmens ”hjärta”, hon är filmens berättarröst och en sympatiskt avig karaktär, men…
…det är ju trots allt Drew Barrymores Ivy som bär hela filmen, och även om föräldrarna målas i fler nyanser än en så finns det självklart en kittlande känsla i att som ofrivillig medlem av prekariatet se en film där den övre medelklassen eroderas. Vi får dock aldrig veta något hundra procent sant om Ivy, hennes namn kommer till när Cooper tvingas presentera henne för sin far utan att veta vad hon heter och väljer ”Ivy” baserat på en fejktatuering, och den faster hon sägs bo hos får vi aldrig se. Är allt det hon berättar om sig själv en lögn? Är hon bara en chimär? Barrymore får allt att verka trovärdigt dock, och trots att hennes karaktär manipulerar och mördar så är det svårt att inte känna för henne. Det finns en sårbarhet och kärlekslängtan hos Ivy som det är svårt att värja sig för, och hur mycket av den som kommer från manus eller från Barrymores egen bakgrund kan man bara spekulera i.
Hur ska man se filmen då? Min recension är baserad på den brittiska Pathé-utgåvan, vilken är fullscreen, men jag skulle tro att den är filmad så och sedan ”kapad” för biovisningar, bildkompositionerna fungerar alldeles utmärkt på den. Jag har bara sett screenshots från det amerikanska dvd-släppet vilket är i widescreen, men av bilderna i fråga får jag intryck av att den inte har samma filmiska textur. Hursomhelst om ni ser ”Poison Ivy” via annat sätt än dvd bör ni se upp för bioversionen från USA som verkar vara utgiven i fler länder, de sexfientliga jänkarna klippte såklart ner den, men båda versionerna finns släppta. Borde ni se den? Jag vet inte, kultur är ju ingenting utan publikens vilja att delta och/eller reagera, och en familj i sönderfall är kanske inget som alla är intresserade av att följa, men jag finner i alla fall en styrka i att detta är något som mina värdföräldrar och alla andra konservativa amerikaner hade rynkat näsan åt. Personligen häller jag upp ett glas vin och trycker på play en gång till.
BCNVT / BIBLIOTEK 