Tandvärk

Tredje dagen i rad med gnagande tandvärk – min förhatliga visdomstand, som ända sedan Clinton var president fortfarande inte velat växa ut och på grund av tandläkarskräck fått sitta kvar (tills nu, jag kapitulerade slutligen i detta lågintensiva on-off krig och bokade tandläkartid), skickar ilar av smärta som strålar upp i huvud och hårbotten och gör en helt stel i rygg och nacke. Skrivinspirationen ligger följaktligen i botten och det lutar tyvärr åt en lat länkpostar-post från min sida. Tänkte bjuda på (1) en bra låt, (2) ett långläsningstips och (3) en bild, kanske den bästa.

Vi kör igång med låten (1): Svensk synth från 00-talets början låter kanske inte så frestande, men det här är faktiskt riktigt fint. Det är så långt ifrån svarta skinnrockar och kompletta à;GRUMH-samlingar man kan komma: det är känsligt, riktigt snyggt melodiskt och med en frasig ljudbild som påminner mer om Jon & Vangelis än Skinny Puppy. Jag lyssnade en del på detta när det var nytt men låtarna försvann i nån hårddiskkrasch och föll halvt i glömska. När upphovsmannen bjöd in mig i sin nystartade facebookgrupp lyssnade jag mig igenom youtubelänkarna och kunde glatt konstatera att mycket fortfarande håller. Särskilt den här, som (i viss konkurrens med “Long Flowering Day“) alltid var min favorit:

Långläsningstipset (2) blir den mest fascinerande, och isande otäcka, artikel jag läste förra året. Linda Taylor är idag främst ihågkommen som “the welfare queen”, ett perfekt levande ansikte på det extrema bidragsfusket i Ronald Reagans propagandakrig mot välfärdsstaten på 70-talet. Hennes brott var dock grövre än i sammanhanget oskyldigt fusk med socialbidrag. Mycket grövre. Linda var nämligen en fullblodspsykopat utan några som helst spärrar med en förkärlek för bedrägerier av alla slag, en för allmänheten mycket dålig kombination. Inget gav henne lika mycket nöje som att utnyttja andra människor för sin egen vinning och att gäcka lagen.

Hon rörde sig mellan staterna, bytte identiteter som vi andra byter strumpor och kunde med sminklådan och sitt speciella pigment (hon kunde passera som ljuspigmenterad svart, latino eller mörkpigmenterad vit, vilket hon givetvis utnyttjade maximalt) röra sig fritt mellan åldrar, utseenden och ras. Hennes hänsynslöshet var hårresande, hon stod inte över kidnappning av barn och äldre eller, med största sannolikhet, mord för att berika sig själv om risken att åka fast var tillräckligt låg. Linda Taylor var helt enkelt en fasansfull människa, läskigare än någon superskurk eller skräckfilms-boogeyman i världen. Krama kudden hårt och begrav dig i hennes livshistoria.

Efter den läsningen behöver du nog titta ett tag på den här bilden (3):