Trapalanda

Får man ta hunden med sej in i himlen? Och de andra djuren, vad händer med dem?

Eftersom jag aldrig har varit intresserad av hästar har jag aldrig brytt mig om deras öde. Men idag, på Filmhuset, såg jag Ottilia Wahls fina kortfilm ”Trapalanda”, och fick lära mig att det påstås finnas ett rike för dem, ett rike för framlidna hästar. ”Trapalanda”, heter det, liksom filmtiteln. En plats fylld av ro och evigt gröna ängar. Jag hade aldrig hört uttrycket förr, men det visar sig vara utbrett. På Google, i ”Min häst”-tidningar, i stallet bland de unga. Trapalanda. Är man ung hästtjej så vet man.

Finns det snarlika platser för andra djur, eller är det förbehållet hästar? Wahl säger att hon inte tror det, även om vissa religioner ju menar att man får se sina husdjur uppe bland molnen. Trapalanda befinner sig långt ifrån trosläror, och sticker dessutom ut i det att idén är råare, mer brutal. Där finns inga kära återseenden med gamla ägare, bara hästen, den är ensam.

Så vad är det, och vad fyller det för funktion? Är det en trösterik fantasi, sprungen av skuld, kompensation? På jorden var hästen domesticerad, där: sin egen herre? I kortfilmen berättar en ung tjej att om man älskar en häst tillräckligt mycket så kan det hända att man faktiskt får återförenas med den när man dör. Kanske är hon ensam om den här tanken, kanske är hon för hoppfull.

Det är lätt att associera till ”Kvinnor som älskar för mycket”, eller vad Fanny Ambjörnsson beskriver som en normativ medelklassfeminitet. Mjuka värden, självuppoffring… Altruism.

Men Wahl påpekar att det inte alls är vad det handlar om. Utan istället att hitta ett rum för den förlust man inte tillåts prata om, eller ens ta hand om. Är det skamfyllt att gråta över att en familjemedlem som katten eller hunden har dött, är det ingenting gentemot hästen. Hästen är kvinnligt kodad, och därmed också lågstatus. ”Något man har på mackan”, brukade mellanstadiekillarna skoja, erinrar hon sig. Något att göra sig lustig över.

Och likväl upptar den en så stor del av unga människors liv. Den finns där, självklar, och en dag är den borta, Relationen till hästen är isolerad, men med Trapalanda kan sorgen i någon mån delas.