Home

Xavier Dolans Mommy var den andra filmen jag såg på bio sedan jag blev förälder (Turist, som var den första, kunde förresten lika gärna ha hetat Daddy). Det utmärkta skådespeleriet och den sociala miljön kunde ha tagits från vilken Mike Leigh-film som helst (förutom att den här utspelar sig i de fransktalande delarna av Kanada), men det är något i filmens stil som är totalt maxat. Jag får en liknande känsla som ibland när jag råkar höra ny popmusik på P3, det är som att jag befinner mig på ett kitschigt nöjesfält. Filmens längd är lika ofokuserad som huvudpersonens nutid och framtid. När Lana del Rays ”Born to die” spelas medan eftertexterna rullar tänker jag att det jag just sett lika gärna kunde ha varit en av hennes hyperestetiserade videor utdragen till två och en halv timme. Den tidstypiska logiken är ingen nackdel. Det finns en scen som fångar bitterljuv banalitet på ett sätt som vanligtvis bara bra popmusik lyckas med: Mamman blickar in i sin sons framtid i en dagdröm. Vi som har sett filmen ett tag vet med säkerhet att det kommer att gå åt helvete för honom, men allting ordnar sig. Bilderna är maximalt glättiga, men det suger verkligen till i magen. Som förälder vill man att det till varje pris ska gå bra för ens barn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s