Mommy

Xavier Dolans Mommy var den andra filmen jag såg på bio sedan jag blev förälder (Turist, som var den första, kunde förresten lika gärna ha hetat Daddy). Det utmärkta skådespeleriet och den sociala miljön kunde ha tagits från vilken Mike Leigh-film som helst (förutom att den här utspelar sig i de fransktalande delarna av Kanada), men det är något i filmens stil som är totalt maxat. Jag får en liknande känsla som ibland när jag råkar höra ny popmusik på P3, det är som att jag befinner mig på ett kitschigt nöjesfält. Filmens längd är lika ofokuserad som huvudpersonens nutid och framtid. När Lana del Rays “Born to die” spelas medan eftertexterna rullar tänker jag att det jag just sett lika gärna kunde ha varit en av hennes hyperestetiserade videor utdragen till två och en halv timme. Den tidstypiska logiken är ingen nackdel. Det finns en scen som fångar bitterljuv banalitet på ett sätt som vanligtvis bara bra popmusik lyckas med: Mamman blickar in i sin sons framtid i en dagdröm. Vi som har sett filmen ett tag vet med säkerhet att det kommer att gå åt helvete för honom, men allting ordnar sig. Bilderna är maximalt glättiga, men det suger verkligen till i magen. Som förälder vill man att det till varje pris ska gå bra för ens barn.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.