Petter Strömberg om Friendly People Making Noise

“I’d also like to hear more of Robotboy, whose trembling ‘nuclear romantics’ is the fleeting ghost of early Magnetic Fields drifting in a field of cornflowers” skrev Alistair Fitchett i Tangents om “Nuclear Romantics” med Petter Strömbergs musikaliska alias Robotboy. Låten var nummer 6 på Friendly People Making Noise. Några år senare gav vi på Friendly Noise även ut en mp3-singel med Robotboy, “September””/”Les Enfants Terribles”. Petter medverkade senast i BCNVT-sammanhang till vårt japanska Omiyage Pop-tema 2021, som han både namngav och skrev texter till.

I början av 2003 var jag 27 år. Om jag ska försöka ringa in tiden så var det strax efter universitetsstudier och lanseringen av Soulseek, men före barn och Myspace. Musikaliskt hade jag vid det här laget gjort något slags amatöristiskt ställningstagande. Demoversioner av musikprogram utan sparafunktion, billig utrustning och ovana instrument var bara några av alla självpåtagna tvångströjor som triggade mig.

Något år tidigare hade jag gett bort en kassett med egna låtar till släkt och vänner. Jag kallade mig Robotboy eftersom jag praktiskt nog redan hade en matchande mejladress. Den var i sin tur uppkallad efter Tim Burtons tragiska robot. (Jag vet, jag vet… men det kändes som en bra idé just då.) Kassetten innehöll bland annat “Nuclear Romantics”, låten som senare skulle komma med på Friendly People Making Noise.

Jag hade skrivit och spelat in den en sömnig morgon under en period när jag jobbade skift. Den kom till med hjälp av en pytteliten Casio VL-1 som min pappa köpte i början av 80-talet, ett mixerbord med ekoeffekter, en 89-kronorsmikrofon och en brusig fyrkanalsporta. Texten var inspirerad av traumat som videon till “Dancing With Tears In My Eyes” av Ultravox skapade hos mig som barn. Jag gjorde inga omtagningar och allt som allt tog det bara en dryg timme att bli klar. Som jag kommer ihåg det var jag ovanligt entusiastisk över resultatet.

Sedan blir minnet mer grumligt. Det kan ha varit på Kafé 44, möjligen på någon sorts Happydeadmen-arrangemang, som Stefan frågade om jag ville delta med “Nuclear Romantics” på en samlingsskiva. Den skulle ges ut av det nya bolaget Friendly Noise, som han och Mattias hade på gång. Först blev jag glad att det gällde just den låten, sedan kickade någon sorts flyktinstinkt in. Det var en sak att ge bort kassetter till personer som jag kände och litade på, en annan att vara med på en “riktig” skiva. Lyckligtvis följde jag den första känslan.

För mig blev Friendly People Making Noise framförallt en katalysator och en stor neonskylt mot omvärlden. Momus parafras om att alla i framtiden kommer att vara berömda för femton personer blev sann och det hörde av sig människor från många oväntade håll. Jag fick till och med mitt eget “Så mycket bättre”-ögonblick när bandet Allvarligt gjorde en svenskspråkig cover, döpt till “Missiler”. Med helt avgörande hjälp från Hanna Fahl blev det även en livespelning, men det var en rejäl utmaning att lära oss den bräckliga “Nuclear Romantics”. När vi lyckades få den att hålla ihop hjälpligt så kändes det som att vi hade lurat in en ande i en lampa, även om det nog var en annan ande än den som bodde där från början.

I dag tänker jag på “Nuclear Romantics” som “hitten” bland de låtar som jag har gett ut och jag är stolt över att den fick vara med på just Friendly People Making Noise, i sällskap av så många av mina svenska favoritartister. Det är svårt att avgöra om det är allt bra som samlingen förde med sig som gör att jag har så varma känslor för den i dag, eller om den hade känts som en klassiker ändå. Skivan ger mig hursomhelst både en påminnelse om en lycklig tid och en känsla av sammanhang.

Egentligen har inte så mycket förändrats i min inställning till att göra musik sedan dess. Jag spelar fortfarande in ibland, även om det inte finns lika mycket tid och ork som för 20 år sedan. Däremot kan jag sakna plattformarna. Att lägga upp en singel på Spotify är som att ropa ut i den mörka rymden. Då var mp3-bloggarna, fildelningsnätverken, fanzinen och de oberoende skivbolagen ett mer personligt ekosystem. Nu när nätet har brutits ner i nya resursstarka silos som vill göra entreprenörer av oss känner jag att något som åtminstone för mig var viktigt har gått förlorat på vägen. Kanske var jag mer utåtriktad än vad jag själv trodde 2003? Förmodligen letade jag trots allt krånglande efter en scen och ett gäng där jag kände att jag hörde till. Nu när jag skriver detta inser jag att utan Friendly People Making Noise hade jag antagligen aldrig kommit underfund med det.