Douglas Holmquist om Friendly People Making Noise

Det är tidigt 2003: var befann ni er i musikväg då? Var befann ni er i livet? 
– Var tvungen att kolla på Discogs för att kunna placera minnena rätt i tiden… 2003 var nog peaken kreativt för oss i Dr Higgins. Vi hade väldigt roligt när vi repade, spelade live, skrev låtar och spelade in vår fullängdsskiva Dr Higgins. Vi hade haft otroligt kul ända sedan singeln Vad gör jag här som spelades in 2001. Det mesta av den gjordes när Dr Higgins bara var en duo bestående av Rikard Heberling och Johan Arnman. Jag och Jonas Dellow hejade till en början bara på, och var nog bara med på en eller två låtar men det bestämdes att vi skulle bli medlemmar i bandet. Vi startade skivbolaget Klassisk Ära, spelade live en massa runtom i landet och även i Danmark. Rikard, Jonas och jag hade tidigare haft bandet Rodriguez ihop så vi fasade liksom över den aktiviteten till Dr Higgins. 

– Vi var alla i bandet i tidiga 20-årsåldern och det var en tillvaro som bestod av ströjobb, strökurser på universitet och väldigt mycket fokus på musik, både vår egen och andras. 

Minns du förfrågan om att medverka på “Friendly People Making Noise” och hur ni reagerade/tänkte?
– Minns inte exakt tillfället för frågan, men minns att vi blev smickrade och glada. Det var väl i slutfasen för Benno och Twisterella, och de hade båda två varit viktiga institutioner för mig (och viktiga och sammanhållande för svensk DIY i allmänhet) så det var roligt att få vara med i uppstarten av något nytt. 

Varför medverkade ni med just den låten? Vad tycker du om låten i dag?
– Jag tror att “Dempf” * var en av de första låtarna vi skrev efter singeln Vad gör jag här. Det kan ha tillkommit en eller två låtar som aldrig blev inspelade emellan också, men med “Dempf” kände vi väldigt starkt att vi hade något nytt och bra på gång. Vi tyckte det var roligt att basera den på drum’n’bass som då var en extremt o-hipp genre men som vi tyckte mycket om, åtminstone ett par år gammal sådan. Men gjorde såklart en twist på det, genom att göra allt live, och mycket mer melodi-baserat. Minns också att vi bestämde tidigt att de tre grundpartierna i låten skulle gå i olika tonarter, sånt tyckte vi var viktigt. Vi tyckte att mycket av den samtida indiepopen (och post-rocken och electronican) var så harmoniskt feg, haha. Och den mesta samtida jazzen var ganska mossig så vi mejslade ut ett fält för oss själva däremellan. 

– Jag måste säga att jag tycker väldigt bra om låten fortfarande. Jag kan tycka att produktionen är lite platt, vi lade ingen tid på sånt. Vi spelade inte in själva utan det mixades ganska hastigt och lustigt av vår inspelningstekniker Jonas Olsson och vi tyckte inte till om så jättemycket, fokuserade mest på att få till tagningar där vi spelade rätt. Den låg precis på gränsen för hur snabbt vi kunde spela, vilket också var en medveten strategi för att hålla det intressant och energiskt. Men jag skulle inte vilja ändra på något, den är ett underbart tidsdokument från en period med oerhört mycket optimism och framtidstro. 

Vad tycker du om skivan? Betydde den något för dig/er? Har den betytt något på det stora hela?
– Jag tyckte mycket om skivan. Den bestod ju till stor del av band och artister som precis som vi låg mitt emellan genrer, eller i utkanten av dem, även om vissa hörde mer hemma i pop eller experimentell musik än vad vi själva gjorde. Vi träffade ju på typ 75% av artisterna i olika sammanhang i ungefär samma veva och blev goda vänner med flera stycken, så något slags förenande kraft hade den nog. 

– Jag funderar på vad skivan kan ha betydelse för samtiden/framtiden, och tänker att den teknologiska utvecklingen har en hel del påverkan på det… Å ena sidan – musikutrustning och laptops blev billigare och enklare att få tag på och använda, vilket jag tror är en del av anledningen till att det är fler soloartister på FPMN än på tex samlingsskivan Panorama, som Benno släppte några år tidigare. Benno-eran är band med replokaler och porta-studios, Friendly Noise-eran är laptop-musiker hemma i lägenheten, mycket grovt förenklat. Å andra sidan – den teknologiska utvecklingen gjorde att det vid ungefär samma tidpunkt blev vanligare med nedladdning, den fysiska skivans värde som en viktig subkulturell markör för en viss genre eller scen minskade en aning. Med det sagt så kom ju FPMN ut flera år innan streaming blev en verklighet och genre-definierande samlingsskivor blev ”a thing of the past” men den var nog den sista sådana för min del i alla fall. 

Vad gör du/ni 2023 i musik/konst/annat-väg?

– Jag svarar bara för mig själv för jag har inte så bra koll på de andra medlemmarna i Dr Higgins: jag arbetar med musik på heltid sedan 2009, och sedan 2011 enbart med musik för datorspel. Spelmusik är en genre som genomgått en enorm teknologisk och konstnärlig utveckling under 00- och 10-talet, på samma sätt som (i mitt tycke) indie/diy gjorde under 90- och 00-talet, så det har varit fantastiskt att få vara en del av det. 

Jag är även producent åt artisten LT Fisk, som jag för övrigt lärde känna genom en snarlik samlingsskiva från millenieskiftet som vi båda medverkade på, Gud & Handel. 

Och ständigt, men för tillfälligt slumrande, medlem i Testbild! förstås!

* Vi hade spelat på en Twisterellafest på Operagrillen i Malmö (Andreas Tilliander och något amerikanskt indiepopband jag tyvärr glömt namnet på spelade också) och efter att vi kört instrumenten till replokalen på natten fick jag ansvar för att parkera Jonas föräldrars 740 som vi lånat. Jag orkade inte leta fickparkering runt hela Nobeltorget utan chansade på att en grannes parkeringsplats på gården skulle gå att låna eftersom det var så sent. Jag gick och lade mig och vaknade av att telefonen ringde någon timme senare. Jag var mitt i en dröm, och i drömmen hette jag Dance. Så det var följaktligen vad jag svarade när telefonen ringde. ”Ja det är Dance?”. Det var Jonas som ringde, och han var för upprörd för att notera mitt märkliga sätt att svara. Min granne hade kommit hem med bilen mitt i natten, sett en främmande Volvo stå parkerad på sin parkeringsplats, blivit förbannad, kollad upp regskylten i bilregistret, ringt Jonas stackars föräldrar i Ystad och skällt ut dem. De hade väl förstått att det hade med Jonas att göra och ringt honom, varpå han ringde mig. Jag tror inte jag flyttade bilen förrän morgonen efter. Tänkte att grannen har väl säkert hittat en helt ok parkeringsplats nånstans ut mot Norra Grängesbergsgatan.

Först när Jonas och jag hördes dagen efter frågade han vad jag hade svarat i telefonen. ”Sa du att du hette ‘Dempf’?”