Dödsmässor

Hösten har knappt börjat men dödsmässor känns redan fräcka. Kanske har det med demokrati att göra? Sverige är ett av de länder i världen med flest miljardärer per capita och stor del av rikedomen kommer från den avreglerade svenska välfärden. Samtidigt har 70% av kidsen i utanförskapsområden inte behörighet till gymnasiet. Blir lätt vimmelkantig när politiker istället för att adressera detta viftar med korv och tävlar om att sänka skatten på bensin. Som den rumänske filosofen Emil Cioran sa: Nej, det är inte så att jag saknar luft, men jag vet inte vad jag ska göra med den, jag förstår inte varför jag ska andas… Eller Nietzsche: Jag är ingen människa, jag är dynamit.

Förutom klassiska dödsmässor av tex Alexander Knaifel, Valentin Silvestrov och Arvo Pärt lyssnar jag på belgiska Diennes debut Addio. Skivan är ett soniskt avsked till en släkting som gick bort under corona då dödsögonblick och begravningsceremoni var belagda med restriktioner. Musiken är en syntes av Arca och Hildegard von Bingen. Accelerationism och Katolicism.

Mer ny musik i korsets tecken:
Sarah Davachi – Two Sisters
Kali Malone – Living Torch

Giv dem evig vila, Herre.