Sudden Sway – värda att kämpa för

Text: Mattias Jonsson

En del musik är svårfångad – svår att kategorisera, definiera och placera in i de där färdiga mallarna. Det brittiska bandet Sudden Sway gör musik av sådan art. De bildades 1980 och släppte sin sista skiva 1990, som hade de en Felt-liknande plan från början. Fast egentligen hade det nog mer att göra med det faktum att skivbolaget Rough Trade packade ihop våren 1991. Ett gäng indie-singlar, ett par innovativa Peel-sessions, kreativa gimmick-omslag och allmänt ambitiösa koncept (omformade till poplåtar) borde kanske ha kunnat bädda för ett större genomslag. Men Sudden Sway verkar ha hamnat fullständigt under radarn, nu som då. En anledning kan vara att de inte alltid varit i fas med samtiden, kanske snarare långt före sin tid. Och på tok för smarta och intrikata.

En snabb översikt av de konceptuella albumen säger en hel del om det här bandet. Spacemate från 1986 är något av en helig graal. En dubbel-LP som idag kostar en dryg tusenlapp (om den ens går att få tag på) och som består av ”a ’soap box’, also containing a book, poster, set of cards and a instruction manual”. I mina vildaste fantasier följer det även med en öronlappsfåtölj, en chokladask och en kaffebryggare i boxen.

Utmärkta ’76 Kids Forever från 1988 beskrev de själva som en ”såpoperamusikal”, en tematisk skiva som idag är kriminellt bortglömd och samtidigt det enda av deras album som Cherry Red återutgivit på cd (för snart 20 år sedan). Ko-Opera från 1990, min personliga favorit, har en mer elektronisk prägel och innehåller bubblig, luftig klubbpop med lågmälda låtar som liksom smyger sig på lyssnaren på ett beroendeframkallande sätt.

Definitionen av ett äkta kultband? Javisst, det smala och samtidigt undvikande kan både locka och kittla. På en streamingtjänst som Spotify finns det ingenting att hämta. En etablerad sajt som All Music Guide har inte lyckats recensera ett enda av albumen. Det går inte att googla fram så mycket mer information om bandet annat än vad som står på en pliktskyldig Wikipedia-sida.

Den nyfikne får alltså kämpa för att överhuvudtaget få tag på den här musiken. Det finns också något rebelliskt och snudd på provocerande med otillgänglighet när allt annat är så tillgängligt. På Youtube finns förresten en hel del Sudden Sway att lyssna på, där ligger t.ex. alla tre albumen sin helhet. Jag vill dock vara rebellisk tillbaka och vägrar därför att lite småslarvigt Youtube-lyssna mig igenom Spacemate.

England har ju en lång, fin tradition av popband som i grunden är idé- och konceptburna, som bottnar i filosofi och litteratur, gått på konstskola och som inte sällan stöper om sina mest ambitiösa idéer till ett popformat. När jag på sistone lyssnat intensivt på Ko-Opera har jag associerat till en rad andra stilmedvetna akter från brittiskt 80- och 90-tal. Från The Associates, Scritti Politti och Prefab Sprout till Momus, Pet Shop Boys och Saint Etienne.