En kort rapport från dag tre av festivalen Hosoi söndagen 14 augusti 2022 i Slakthusområdet, Stockholm.
Ett lagom stort område har mutats in vid sidan av grillkiosken välkänd från SVT:s barnprogram Spookys och kvarterets ståtliga byggnad Förbindelsehallen används som konsertlokal. Hosoi: tidigare en musikalisk spaanläggning på hotellet At Six som nu återuppstår i Slakthusområdet och på ett föredömligt vis inleder sin verksamhet med en festival. Ingenstans i inlägg eller annan reklam framgår festivalens musikaliska inriktning, utan namnet Hosoi, de minutiöst utvalda artisterna och den grafiska designen skapar istället associationer och förväntningar.
Sista dagen på sommarsemestern, solen skiner från en klarblå himmel och om jag kisar förbi Förbindelsehallens scen ut genom de stora fönstren kan jag skymta uteterrassen på min arbetsplats. Det är en påminnelse om att ta tillvara en värdefull stund innan vardagen tar över livet igen. Vi uppsöker skugga med varsin öl i plastglas och försöker ringa in vad Hosoi egentligen är. Det är inte enkelt att genrebestämma, men det finns vissa trådar som är identifierbara. Ett fördjupat intresse baserat på hiphoplåtars samplingar av jazz och funk är en. En vidareutveckling av klubbmusikens chill out- och loungekoncept till att omfamna ett närmast japanskt förhållningssätt till musikaliska stämningar är en annan. (Var är förresten de japanska artisterna på festivalen?) Vi ser på Instagram från festivalens båda första dagar att Hosoi även kan innefatta en dos av multikulti och Sara Parkman, men den här loja söndagseftermiddagen lyckas festivalens soldränkta DJ:s skapa en lockande och förtjusande ljudpark där soul och funk för morgon och tidig eftermiddag möter ambienta ljudskulpturer och en pytteliten mikrodos var av hippieflum och acid jazz, Det är en ynnest att inte till hundra procent greppa vad ett koncept handlar om samtidigt som man känner att det är helt rätt för en. Den på ytan vaga men på djupet precisa inriktningen bjuder in till något som är ytterst ovanligt idag, nämligen till att faktiskt prata om musik och estetisk sensibilitet. Jag är smått chockad över att som medelålders musikintresserad få vara med om det på riktigt igen.
Hosoi får mig att associera till hur framväxandet av disco beskrivs i Peter Shapiros essäbok Turn the beat around. Där beskrivs hur klubbarrangörer hittade temporära lokaler i nedlagda industri- och lagerlokaler i New York på 1970-talet och för att skapa en sensibilitet, en specifik stämning eller vibe (skulle gärna använda det om inte begreppet lät så klyschigt) valde låtar ur olika genrer som förstärkte stämningen. Det kunde vara afrikanska hiten ”Soul Makossa”, storslagen stråkbeklädd soul från Philadelphia, en låt med Jimi Hendrix och Grateful Dead-trummisens trumfest ”Sweet Sixteen”. Musik ingen skulle få för sig att blanda på genremässigt renläriga klubbar, men en mix som lade grund till den eftersökta sensibiliteten och bidrog till utvecklingen av en ny genre.
Redan innan artisterna gjort sina spelningar tänker jag att Hosoifestivalen (dag tre) är den trevligaste tillställningen, med bästa urvalet i musiksammanhang, som jag har bevittnat vid sidan av Bennofestivalen Love, Music, Wine & Revolution i Sörsjön 2001 och Revenuefestivalen Retreat på Under Bron 2012. Någonting man får vara med om vart tionde år eller så. Artisterna är föredömligt få: John Carroll Kirby & Eddie Chacon, Chillera och Gaussian Curve. Varje spelning inleds av festens konferencier, som förutom att välkomna artisten och presentera varför just den här artisten står här idag, även bidrar till att rikta publikens uppmärksamhet och att skänka den vördnad och respekt musiken förtjänar. Föredömligt.
Eddie Chacon och John Carroll Kirby tillsammans på en scen var på förhand huvudanledningen till att jag köpte en biljett. Bådas uppenbarelser, på scen och när de vandrar runt på området som festivalbesökare, ger en smak av Los Angeles som man bara ser på film eller tv. De ser verkligen udda ut på ett älskvärt vis. Chacon ger intrycket av en distingerad latinoherre som efter ett långt liv av frustration, på ålderns höst ser ut att ha funnit hemligheten bakom lycka. Deras spelning är makalös, ett perfekt eftermiddagsnöje med bra mellansnack och flera av de bästa soulstänkta låtarna från briljanta albumet Pleasure, Joy and Happiness (2020) och nya singeln Holy Hell. Jag körde bil med familjen veckan innan och en reklamradiostation spelade ”one-hit-wonder”-låten från 1992, den som alla har hört många gånger, och det är overkligt att samma röst är här så nära 30 år senare och utstrålningen är så glad och positiv. Att hela uppenbarelsen av Eddie Chacon på en scen idag är så relevant, raka motsatsen till nostalgi och tillbakablick, är oerhört fint.
Chillera är tre unga kvinnor från Odessa i Ukraina som spelar postpunkig instrumentalmusik med inslag av dub, jazz och surf. Inga stora åthävor, inte en tillstymmelse till show eller poser, bara suggestiv ljudbild, ett brandtal på knackig engelska om Rysslands skändliga anfallskrig mot deras hemland och allvarliga ansiktsuttryck tills leenden spricker upp i slutet av publikens positiva reaktioner.
Hela festivalen avslutas med en ambientkonsert. Gaussian Curve, den italiensk/nederländsk/skotska supergruppen intar scenen och de medverkande (framför allt Gigi Masin och Young Marco) beskrivs som legender av konferenciern. När new agiga ljudmattor plötsligt ger vika och tonerna från Gigi Masins flygel en kort stund får sväva ensamma ut över publiken under Förbindelsehallens höga tak råder det absolut tystnad. Det är verkligen en utanför Stockholm-upplevelse. Antingen har någonting hänt under pandemiåren, som gör att publiken värdesätter levande musik högre och därför inte längre pratar sönder spelningar, eller så har jag hamnat i ett nytt sammanhang där vi förstår varandra. Hosoi.
BCNVT / BIBLIOTEK 