Vägen ut, del 2

Vem bryr sig egentligen om popmusik idag? Jag avslutade mitt förra inlägg med den frågan och om man, för att få ett svar, vänder sig till siffrorna för streaming på de olika plattformarna ser man att det är jättemånga människor som har popmusik som en del av sin vardag. Men jag menar inte så, utan jag syftar givetvis på att bry sig på det speciella sätt som jag har gemensamt med människor kanske främst ur min egen generation (femton år äldre, femton år yngre, typ). Vi som har vaggats in i myten om att – förutom att ny musik självklart bör låta ny – popmusik är något betydelsefullt, något som lockar begåvade människor att uttrycka sig, och att det också finns en naturlig framåtblick och rörelse inom popmusik. Jag lever fortfarande, sommaren 2022, mitt liv med dessa förväntningar. Jag tycker fortfarande att popmusik är värt att bry sig om på allvar och diskutera. Och fortfarande, även om det blir svårare för varje dag som går, anser jag att om något är för utstuderat retro så bör jag vara tveksam till att omfamna det. Om det påminner mig om lajvande blir jag avtänd.

Det är dags att introducera paradoxen: Det som förenar den nya musik som gett mig starkast wow-känsla den senaste månaden är att den har en övertydlig tidsstämpel i förfluten tid. Inte ett enda ljud på australienska EXEK:s album Advertise Here låter yngre än 40 år gammalt. Alvvays briljanta singel ”Pharmacist” låter exakt 31 år gammal. Att åldersbestämningen kunde göras så exakt beror på att produktionen är rakt av stulen från Kevin Shields på Loveless. Och Gwenno på underbara ”Keltek” förenar Enyas 36 år gamla ljudspår till BBC:s klassiska serie om kelterna med Field Mice när de lät progressiva på ”Missing the Moon” för 31 år sedan.

Det gör mig förvirrad. Har jag till slut omfamnat lajvet? Nej, jag litar på mina instinkter som säger att det här är fantastisk musik. Det kommer att finnas anledningar till att återkomma till teser om varför så mycket bra ny musik låter så gammal, men jag känner mig mer och mer som den siste mohikanen när jag som medelålders man går omkring och har dessa förhoppningar. Vägen ut ur min anakronism kan vara att öppna upp för ett annat förhållningssätt, att se det som att de här artisterna, som låter så retro, men ändå så oerhört inspirerade, för vidare en sensibilitet, att de vattnar och ger näring till ett sällsynt frö. Insikten att kontinuitet kan ha ett värde.