Någon vettig förklaring till något ges aldrig. Allt blir bara en snyggt gjord meditativt långsam film om… ingenting. – Jan-Olov Andersson
Jag var och såg thailändske experimentfilmaren Apichatpong Weerasethakuls (jag gillar honom så mycket att jag inte behövde googla stavningen) nya film, hans första internationella, “Memoria” på bio för några veckor sedan. En mycket, mycket långsam, snudd på somnambul, film om ljud.
Kortfattat handlar filmen om en vilsen, isolerad medelålders brittisk kvinna (spelad av Tilda Swinton) som under ett besök i Columbia en natt vaknar av ett dovt duns-liknande ljud. Hon beskriver själv ljudet som “a ball of concrete hitting a metal wall surrounded by seawater” och börjar höra det regelbundet, men ingen annan tycks höra det. Hon börjar söka källan till ljudet, och gör sig sällskap med en ung colombiansk ljudtekniker som försöker hjälpa henne att återskapa ljudet. Hennes efterforskningar tar henne slutligen ut i den colombianska djungeln där åtminstone vi tittare får ta del av ljudets förklarning.
“Memoria” bör vara en av de mest säregna filmer jag nånsin sett på bio – och här pratar vi alltså “riktig” bio, och inte cinemateket eller filmfestival. Jag citerar inte Jan-Olovs recension i inledningen bara för att göra mig lustig över Aftonbladets gamle trötte trotjänare-recensent (jag tycker faktiskt det är jättekul att de skickar runt den stackars gubben på A-L-L-T, när han egentligen nog helst hade recenserat nån “halvbra” svensk TV-serie eller nya Springsteen). Jag tror faktiskt han har lika rätt, eller fel, som andra recensenter som tagit sig an den här filmen. “En meditativt långsam film om… ingenting” fångar den faktiskt ganska bra. Jag tror att man letar förgäves om man försöker hitta någon “mening” eller “budskap” i den här filmen. “Förklaringen” till ljudet, som jag inte ska spoila, känns ju nästan som att Apichatpong säger åt publiken att sluta försöka leta efter sånt, sådant finnes icke här. Jag ser mer filmen som en riktigt bra naturupplevelse, eller ljudupplevelse, eller kanske en slags meditation. Det kändes bra för själen att se den här filmen, vars kvaliteter är mycket svåra att översätta i “bra”, “dåligt” och “five bags of popcorn”.
Det känns svårt att hitta filmreferenser till Weerasethakuls filmer, som, love ’em or hate ’em, känns helt som hans egna. Om nån hade satt en pistol mot min tinning och tvingat mig att försöka så hade jag kanske sagt “en betydligt mindre intellektuell och betydligt stillsammare variant av Jaques Rivettes formexperiment från 70-talet” eller “Zen-Tarkovskij som tycker om människor”, men jag vet inte om någon av dessa herrar är influenser för honom. Om jag förstått saken rätt så kollar han inte så mycket på film.
Tilda Swinton är förresten lysande i huvudrollen, hon börjar kännas som en favorit. Här visar hon prov på mycket bra instinkter, då hon fattar att rollen lika gärna hade kunnat spelas av en amatör som är naturlig framför kameran, och således inte försöker “skådespela” utan bara “reagerar/är”, vilket är helt rätt för filmen. En vanlig skådespelerska hade försökt “skådespela”.
Måste också nämna några ord om själva bioupplevelsen, som också var mycket minnesvärd. Biosalongen var som väntat halvtom. Förutom en väntad handfull av yngre cineaster, bestod en klar majoritet av biobesökarna av en grupp kortväxta, mycket högljudda, ettriga latinamerikanska tanter. Och nu pratar vi alltså inte kulturtanter, utan den vanliga sorten! Vad gjorde de där, på en eftermiddagsvisning av en “meditativt långsam film om ingenting”? Ingen vet, men biosalongen fylldes direkt av deras högljudda… jag vill skriva “kacklande” men har förstått att det anses kvinnoförnedrande och det är inte så jag menar det… vi säger “högljutt prat på spanska”, följt av fniss och skratt. Efter att ha hyschats några gånger av cineasterna dämpade de volymen men under hela visningen låg det som ett ambient ljud av viskande på spanska och dova fnissanden, som faktiskt inte störde mig alls. Under unisex-toalettbesöket efter bion började tanterna pratade jättehögt igen, och smällde högt i toalettdörrarna. De kändes som en grupp busiga häxor som vandrat in från en whimsical Studio Ghibli-film. Den enda logiska förklaringen till deras närvaro jag kan hitta är att de att de var colombianskor som snappat upp att filmen är inspelad i hemlandet.
Jag hade tänkt se “Memoria” igen, men det blev inte av, och nu visas den inte längre i Malmö. Filmen kommer uttryckligen aldrig att streamas eller släppas på DVD, utan är medvetet tänkt att vara en bioupplevelse. Jag tror inte heller att filmen hade gått att översätta till TV-soffan, det är ju en film där LJUD är en integral del av upplevelsen och utan bioljud, eller åtminstone ett audiofilt 7.1-surroundsystem för flera hundra papp, hade det inte vart samma sak. Så det får kanske bli EN titt för min del, där ljudet av fnissande tanter är en integral del av film-minnet. Går den fortfarande i din stad, eller visas på någon filmfestival, så passa på att se den!
Epilog: Kort efter biobesöket började jag själv höra mitt eget Ljud. Jag hör det bara i köket och det låter som ett jättelågt ljud av gympaskor mot golvet korsat med den första halvsekunden av pipet från ett brandlarm som börjar få slut på batterier. Än så länge har bara jag hört det.
BCNVT / BIBLIOTEK 