Sorgliga sexiga sånger

På mjuk östgötska nämnde han deras namn med stor vördnad. Det var i radions Tracks som Kaj Kindvall introducerade oss som var barn och ungdomar under andra halvan av 1980-talet för en mängd kommersiellt lyckade namn. En del var lätta att glömma, andra lyckades behålla en lockelse och skimmer ett helt liv (Prince, Scritti Politti, It’s Immaterial). Det bör ha varit i samband med någon av singlarna från Janet Jacksons briljanta album Control som jag först snappade upp respekten för deras namn: Jimmy Jam och Terry Lewis, det skulle gå många år innan jag utvecklade en popsmak tillräckligt sofistikerad för att uppskatta denna låtskrivar- och producentduo på den nivå av vördnad jag kunde uppfatta i Kaj Kindvalls röst.

För samtidigt som Jimmy Jam och Terry Lewis var unga, en bra bit under 30 på den tiden, och musiken mestadels riktad till en ung publik – New Edition och Janet Jackson var själva tonåringar när Jam & Lewis hjälpte dem till mästerskapet – så får man anta att tonåringar ansågs mottagliga för en högre nivå av komplexitet på den tiden (sanningen är att allt Jam & Lewis gjorde flög högt över huvudet på mig då). Mycket av deras musik räknas som ”adult contemporary” på radiostationerna i efterhand. Och det är lätt att förstå när man lyssnar på mina två absoluta favoriter ur deras katalog.  

”You Used to Hold Me So Tight” med Thelma Houston och ”Human” (den långa versionen) med The Human League genomsyras båda av den uppriktighet och de insikter och erfarenheter som vanligtvis brukar förknippas med medelåldern. Den sistnämnda har jag aldrig sett räknas som klassisk Human League utan den hör till perioden man inte behöver bry sig om p g a ”sell-out”, men som medelålders har jag nåtts av insikten att sådana förutfattade meningar eller rockismer inte är något att fästa någon större vikt vid. Guldkorn hittas med fördel på de mest oväntade ställen. Narrativet består av ett par som gått isär men återförenas efter en tid. Mannen tröstar kvinnan, ber om förlåtelse och urskuldar sin otrohet med att han behövde närhet och någon att fylla tomheten med när hon var borta: ”I’m just a man, please forgive me”. Kvinnan är helt uppriktig i sitt svar och komplexiteten i en vuxen relation har fångats på ett rörande vis: ”The tears I cry aren’t tears of pain, they’re only to hide my guilt and shame, I forgive, now I ask the same of you, when we were apart I was human too”.

Thelma Houston är i ett förhållande som har svalnat. Hon älskar fortfarande sin man, men längtar efter passion och bekräftelse. Allt hon får är en kyss då och då, men det de tidigare hade lever vidare inom henne i form av en stark låga. Det finns ingen bitterhet, bara en trånande längtan och en vädjan om att han också ska minnas och längta: ”oh how I long for the old good days”. Mot slutet av den långa versionen är hon ensam mellan lakanen i sovrummet, trånande andas hon tungt av längtan efter närhet och sex. En sorglig och sexig sång.

När Jam & Lewis var som bäst finns musikaliska kopplingar till Prince, Pet Shop Boys och Prefab Sprout i samma låt. Mina stora P förenade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.