Mina tankar runt Lad Ash

Text: Klas Senatus Sjögren

Lad Ash kom verkligen och slog mig i bakhuvudet. Det borde inte kommit som en överraskning med tanke på att Real Lies släppt låtar som den eftertänksamt underbara  ”Rainy Night in Soho” vilken definierat deras inriktning på 20-talet. Den senast annonserade singeln ”DiCaprio” är, i likhet med ”Soho”, egentligen inte en låt utan mera en ”hymn” eller ett tillstånd. Det finns flera av dessa rörelselösa skapelser på Lad Ash vilket jag verkligen uppskattar.

När skivan nu släpps i sin helhet står det klart att den åtminstone till hälften består av sådant som släppts med varsamhet över en längre tidsperiod men som jag varit för lat eller trött att bry mig om. Stort misstag. Samlat så här växer det hela till något som hovrar en bra bit över rådande status quo  och vår egen självgodhet.

Nytt? Nja, det är enkelt att hitta referenser men de har byggt ett helt eget soundtrack för sin omgivning i London med besvikelser över svunna tonår, lockdowns, 24-timmars spelsessioner och ändlösa resor i kollektivtrafiken. Starka låtar? Real Lies har modet att inte uteslutande ha ”låtar” på Lad Ash och med det tror jag bestämt att ”albumet” har fått relevans igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.