Sjuttiotalsdrömmaren: en introduktion

Utan att känna igen mig särskilt mycket i Stefans buskis-musiklyssnar persona så tycker jag mycket om att gräva skivor i loppisbackar eller de där billiga tio-tjugokronors “junk”-backarna i skivbutiker. Inte så mycket för att jag hoppas kunna gräva fram nåt “häftigt” och rart utan för att en hel del musik jag intresserar mig för ENBART går att hitta i dessa backar. Genuint bra, billiga-när-man-hittar-dem-men-samtidigt-inte-helt-lätthittade, och ofta rätt oförtjänt oälskade plattor, är det jag tålmodigt gräver efter, och det tar var verkligen emot när jag efter år av fruktlöst letande tvingas kapitulera och betala discogs-frakten för t.ex. Workshy och Swans Way-plattorna (för att ta två närtida exempel… det gör fortfarande ont… Workshy vet jag dessutom med mig att jag bläddrat förbi… brrr….).

En tiokronors-genre som jag länge intresserat mig för är en specifik typ av singer-songwriter från 70-talet som jag döpt till “sjuttiotalsdrömmaren”. Nedan följer ett lätt reviderat nåt år gammalt facebookinlägg från en loppisvinylgrupp (som jag sedermera gick ur, just för att det blev för mycket buskis och osexigt skivsamlar-skryt) där jag försökte definiera sjuttiotalsdrömmaren:

Vad kännetecknar då en sjuttiotalsdrömmare?

  1. Artisten är en eller två unga, hoppfulla manliga låtskrivare från sjuttiotalets första hälft.
  2. Musikaliskt rör det sig i grund och botten om någon slags singer-songwriter musik, även om drag av country, sunshine pop, blåögd soul och glam är vanligt förekommande.
  3. Låtarna har ett ungdomligt, hoppfullt, grubblande (ibland lite naivt så) anslag.
  4. Artisterna fick ofta bara tillfälle att släppa en platta eller två, kanske på Elektra eller nån obskyr “vit” underetikett till Motown. När skivorna inte sålde och hamnade i en cutout-bin (där de fick ligga i 40 år, tills jag hittade dem) gick artisterna vidare med sina liv och vart snickare, filmrecensenter eller vad det kunde vara. Fortsatt musikkarriär “på andra sidan båset” som låtskrivare eller producent var inte heller en helt ovanlig resa.
  5. Drömmarsoundet existerar uteslutande i ett slags sjuttiotals-ljuduniversum, så långt ifrån “tidlöst” det går att komma. Inte sällan med viss lågbudgetkänsla. Men ändå fint.
  6. Skivorna har i 99% av fallen inget “värde”, utöver själva bruksvärdet, och kommer troligen aldrig att bli “coola”.

Jag tror att ni fattar vad jag fiskar efter. Nedan följer ett par snabba ord om ett par drömmarskivor jag grävt fram som jag känner lite extra för:

Gary Ogan & Bill Lamb “Portland” (1972)

Blir varm i hjärtat bara av att titta på omslaget. Okej, detta är inte den jämnaste skivan i musikhistorien, men topparna är verkligen underbara. Som “I Wanna Live”, som faktiskt This Mortail Coil gjorde en (MYCKET sämre) cover på:

Historien om hur den här skivan blev till är också gullig. En A&R-kille från Elektra Records hade flugit till Porland för att spana in, och kanske signa, rockbandet The Rose City, som var hyfsat populära bland kidsen i Portland på den tiden. Väl där upptäckte han att de var ett coverband, utan tillstymmelse till eget material. Men man vill ju inte åka hem tomhänt… Finns det några andra unga artister i Portland med eget material, måhända? Efter några telefonsamtal fick han nummer till tonåringarna Gary och Bill, som spelade honom några av sina låtar och fick Elektra-kontrakt på stående fot.

ANDY PRATT – S/T (1973)

Jag älskar Andy Pratt! Alla de tre skivorna jag har med karln är bra men debuten är ändå oslagbar. Här finns hans enda riktiga hit “Avenging Annie” (du känner säkert inte igen titeln men när du hör låten känner du kanske vagt igen melodin? Så var det i alla fall för mig) och den är ju ett MONSTER till glam-rökare – Elton John möter The Darkness, typ. Men den här skivan är bra – till och med mycket bra- rakt igenom. Och verkligen en udda fågel, det är en ganska knäpp skiva (utan att tumma på hit-låtskrivandet) . Tycker mig t.ex. ana en del av den där lekfulla fjolligheten i senare artister som The King of Luxembourg i Andys texter och sätt att frasera. En låt jag fastnat särskilt för är “Give it All to Music” – nästan där uppe med Prefab Sprouts “Music is a Princess” och Andew W.K:s “Music is Worth Living For” i genren knäböjande hyllningslåtar till den högsta konstformen – musiken:

Billy Mernit “Special Delivery” (1973)

Varje gång jag hittar den här skivan (är nog inne på mitt tredje eller fjärde köp) köper jag den och ger bort den till någon jag håller kär. Det är verkligen en kanonskiva som jag aldrig tycks tröttna på. Jag har aldrig fastnat varken för Elton John eller Randy Newman men det här låter som hur en KOMBINATION av hur jag ÖNSKAR att de, respektivt, hade låtit, hade låtit. Vilken konstig mening det där vart. Jag låter den stå kvar på ren trots. Läs den igen, den är korrekt (tror jag).

En annan sak jag gillar med Billy Mernit är att han efter att han släppt sin enda skiva (på Elektra, såklart) gick vidare och blev nån slags filmvetare/filmlärare med specialist-inrikting på romcoms och screwballkomedier. Har inte vågat lyssna på hans romcom-podcast, det hade vart för deppigt om han visade sig vara en vanlig torr filmvetare. Bättre i så fall att lyssna på titellåten på “Special Delivery” en gång till och känns karriärs-avund över resan “släppa en jättebra skiva på Elektra och försörj dig som -förmodat briljant- expert på romantiska komedier och rapp 30-talsdialog resten av livet” (life goals):

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.