Eftersom jag inte riktigt kände igen mig i någon av de sju musiklyssnar-personas som listades i måndagens blogg-inlägg Persona 2022 var jag förstås tvungen att försöka definiera min nummer 8. Let’s go!
En avgörande faktor för vilken persona som ska framträda är givetvis livssituationen, just nu, 2022. Jag hör talas om människor som har närmast oändligt med tid för sitt musiklyssnande och musikletande. Kanske speciellt nu de senaste åren. Så är det inte riktigt när små barn bor i samma hushåll. Det blir en hel del annat som måste göras helt enkelt. Dessutom tar sig Babblarna och Georg Riedel ofta in på spellistor och i algoritmer.
För mig gör det att musiken blir något jag konsumerar i speciella situationer: när jag diskar och plockar i köket, när jag åker tunnelbana, när jag jobbar. Mer intensivt under små promenader och joggingturer. Andra ställen och tillfällen finns förstås också: konserter och sena festkvällar till exempel. Men, ja, det är undantagen 2022.
Popmusiken är ofta då i stunden bara för mig, själv. Kanske låter det futtigt men är nog istället inget annat än avgörande, livet och hoppet kanske till och med.
Men vilken musik lyssnar jag då på? Hur väljer jag? Vinylskivor köper jag just nu rätt tydligt på två olika sätt: 1) beställer från små indiebolag typ Clay Pipe Records, dock mindre senaste åren p.g.a. Brexit. 2) lite random ur nyinkommet-backen på olika skivbörsar och second hand-affärer. Senast: Astor Piazzolla och The Monochrome Set, gången innan: New Order och Leo Smith. Ofta skivor ur olika genrer vid samma köp, som om själva blandningen (eller kanske kontrasten) tango och indie, frijazz och pop gör världen större på nåt vis. Ja, ungefär som när jag sätter samman olika spellistor.
Visst kan det vara kul att på studiebesöket göra en “10 x Tom Waits” men det är sällan så jag hittar till en artist jag är nyfiken på (eller aldrig riktigt hajat men som jag ändå gissar har nåt, om än något litet, som skulle tilltala mig). Nej det oväntade mötet är ofta viktigare (dérive kanske någon skulle säga). När Tom Waits hamnar efter en dikt av Ted Hughes, innan ett stycke av Bartok eller kanske omringad av Blue Nile och Lloyd Cole? Jag vet inte men blir plötsligt sugen på att testa. Vid rätt tillfälle, om det sen är slumpen (ofta i ett första steg) eller kurering (ofta steg två) det handlar om, så händer det i bästa fall någonting. Likt en perfekt kombination av vin och mat. Och plötsligt tar jag till mig Tom Waits på ett för mig nytt och oväntat sätt, som om sångerna plötsligt sjungs för mig tro det eller ej. Så håller man på, letar, blandar och kryddar. Allt för att hålla grytan kokande.
Men hur vet jag vilka ingredienser som behövs? Det vet jag inte. Inte innan. Jag testar och kryddar lite till och smakar av. Gärna oväntade grejer (vad det nu är i dessa dagar – vilket i sin tur i och för sig blir en del av tjusningen. B 52s? Nää. ELO? Nä inte. Stevie Wonder? Nja, ändå, lite så osv.).
Vad som kommer i min väg, allt som på något sätt känns åtråvärt eller okänt, spännande eller nytt eller nygammalt. Sen väljer jag ut det som bränner till och lägger åt sidan och går vidare.
På något vis handlar det också om att inte stagnera och stanna till bara för att du känner dig hemma. För att Prefab Sprout och King Tubby fortfarande ska kännas spännande behöver jag också nya Destroyer och senaste Yung Lean. Ungefär så.
Hittills denna månad:
- Reuben Van Smith – Blind Love
- Mark Alston & Painted Picture – Almost On The One
- Moor Mother & BFLY – Vera Hall
- Alabaster DePlume – Who Is A Fool?
- Benjamin Mork & Arve Henriksen – Svandalen
- Hannah Peel & Paraorchestra – Passage
- Masayoshi Fujita – Story Of Forest
- Philip Larkin – Spring
- David Bowie – Neuköln
- Ted Hughes – An Otter
- Alabaster DePlume – Do You Know A Human Being When You See It?
- Angel Bat Dawid – Corn=Rowzz
- Dr. John – Black Widow Spider
- Melba Moore – Standing Right Here (Tom Moulton Remix)
- Kek’Star – Zimbabwe (Original Remix)
- Yung Lean & FKA Twigs – Bliss
- Yung Lean – Lips
- Moor Mother – Temporal Control Of Light Echoes
- The House In The Woods & Pye Corner Audio – Spectral Corridor Part 3
- David Bowie – Blackout
- Benjamin Mork & Arve Henriksen – Pasvikdalen
- Astor Piazzolla – Nuestro Tiempo
- Hainbach – Refraction
- Hainbach – Cold State
- Masayoshi Fujita – Led By A Blue Bird Into The Mountain
- Beatles – I Me MIne
- Destroyer – June
- Kirinji & Maika Loubté – 薄明
- HKE & Zomby – This Modern Chaos
- Jane Weaver – Oblique Fantasy
I den ordningen. Lyssna här.
Sen är det förstås trist att det här ofta handlar om Spotify. Men det är gissningsvis bara något övergående. Om det tidigare var blandband, soulseek eller minidiscar så var ändå själva tillvägagångssättet likartat, samma förväntansfulla jakt, samma hopp och förtvivlan, otålighet och tristess.
Och så plötslig!: Masayoshi Fujitas vackra Totoro-mystiska kling-klang-ambient som följs av Philip Larkins dikt Spring och Bowies eviga Neuköln. I Me Mine och Destroyers nya fina June och underbara Kirinji. Tätt på varann.
Nya vägar till gamla välbekanta platser. Gamla vägar till okända ställen. Och tvärtom igen. Angel Bat Dawid till Dr Johns spindellåt och vidare till Tom Moultons klassiska Melba Moore-remix. Och så vidare.
Kanske är jag egentligen bara en simpel oförlöst DJ?
Men vilken blir då min Persona 2022? Oförlöst DJ skulle kunna funka. Och det finns beröringspunkter med killen som gillar att göra studiebesök. Jag gillar också studiebesök, men någonstans är det lite för svalt. Jag skulle hellre likna det vid ett äventyr eller en upptäcktsresa. På jakt efter spänning, kärlek och nya platser att fascineras av. Och små uppror mot invanda föreställningar och vanor. Sida vid sida.
Alltså persona nummer 8: Kärlek & uppror (ja, jag är själv lite förvånad).
(För den som tyckte att detta blogginlägg var för kort kan man fortfarande läsa och köpa min nu nio år gamla essäbok Amorf (Fria serien). Där grottar och gräver jag en del i liknande frågor som här.)
BCNVT / BIBLIOTEK 