Sonic Coaster Pop – ”HW 88” (låt, 2003)

Text: Randolph ”Randy” Diggler

Jag har misslyckats i uppfostran av min son, åtminstone ur ett gängse, ansvarstagande perspektiv. Hans ändlösa spelande och förhållande till den virtuella världen är helt naturlig men källa till mina personliga funderingar. I dessa reflektioner gör sig generationsklyftan påmind. I min värld bör jag vara en sån där redig pappa som tar ut barnen i skogen och lär dem om riktiga saker, typ kottar och kåda. Det är min uppgift i den gamla världen även om jag inte själv lever upp till något av det där och inte ens lever där. Ytterligare ett tankefoster, en abstraktion. Nu har vi ingen skärmtid. Hur skulle det gå till? Min roll som far är att agera betjänt av hård- och mjukvarulösningar för spelbruk samt leverans av mat till rummet på beställning. En slags inhemsk Foodora. Ler.

“HW 88”. Virtual architecture. Tidigt 2000-tal. Flera vågor av J-pop har passerat. Tidiga YMO, Plastics, mer etablerade vågor med Flipper’s guitar och sedan Cornelius finger i allt som kom ut i popväg från det fantastiska lilla landet i öster. Ändå var approprieringen av den finaste brittiska och eurokontinentala popsensibilitet dominerande i de tidiga vågorna. Proud stealing. Ryuichi Sakamoto hade plikttroget vävt in det traditionellt japanska men det hysteriska spelandet, heliumrösterna, 8/16-bitpoptimering på 90-talet, arkadhallarna, den totala abstraktionen av människan och dess fantasifoster hade ännu inte nått sin fulla potential. Så kom den, ”HW 88” av Sonic Coaster Pop, inte först men optimerad och utan legacy. BPM uppskruvat till max och redan i den hysteriska takten reflekteras samtidens idéer. Den euforiska horisonten lyser upp sinnet, färgerna i ett gigantiskt Cloud Cuckooland. Känslan man fick när man första gången provade Konamis Beatmania IIDX. Världen som måste finnas för att stå ut med den där andra, den gamla som bara är jobbig. Japanerna går steget längre och utan ansträngning lägger detta sida vid sida med virtuell arkitektur. Inte ännu realiserad men Japan borde rimligen bli först med att bygga sina framtida hus som gulliga, organiskt föränderliga skapelser beroende på scenario, väder och våra behov. Ett stort Totoro-hus som vänligt och Barbapappa-likt förändrar sig efter de boendes känslostämningar. I ”HW 88” levereras pizza eller en noodle bowl med silkesvantar genom fönstret när man gamar istället för att släppas av en drönare på en dropzone eller i värsta fall i huvudet på stan. Sonic Coaster Pop är där utan att ens ta ansats anno 2003. Virtual Architecture, konceptet, designen är där. Min son är där. Jag kommer att sluta där. Nippon forever.