Citrus – Wispy, No Mercy (ep, 2000)

Text: Petter Strömberg

Minns du hur du upptäckte ny musik vid millennieskiftet? Själv har jag allt blekare minnen av hur det gick till. När jag återvänder till Citrus tjugo år gamla ep Wispy, No Mercy för att skriva den här texten är den allra största insikten att det en gång i tiden var oväntat mycket slump och tur som styrde mitt musiklyssnande. 

Kring år 2000 var jag besatt av allting japanskt. Jag gick på varenda konsert, fotoutställning och film med Japankoppling som kom till Stockholm och jag finkammade stadens skivbörsar efter ny japansk musik. Allt med landet intresserade mig, oavsett om det var barnslig anime eller skräckfilm, eller för den delen bondagefotografer eller betongarkitekter. Och deras förbryllande musikaliska häxblandning kändes just då mer spännande och överraskande än något annat. 

Japansk musik var ett pussel som för mig tycktes bestå av bitar från sextiotalets agentfilmer, Beatles, Bacharach och bossanova, sjuttiotalets softrock, åttiotalets kommersiella listpop och nittiotalets samplingsfyllda kollagemusik. Japanska musiker vårdade äldre kulturyttringar och förde samman dem på helt nya sätt. I efterhand inser jag att det framförallt var musiken som kategoriserades som Shibuya-kei som nådde fram och mängder av andra stilar var fortsatt helt okända för mig. Eftersom slumpen regerade hade därför min uppfattning om den japanska musiken förmodligen blivit en annan om till exempel skivbörsen Andreas skivor på Skånegatan inte hade haft någon som sålde alla sina promoskivor från bolaget Bungalow där. 

Ibland skrattade man åt de märkligaste kulturkrockarna. Hideki Kajis hyllningar till tofflor och Sibyllagatukök och Takako Minekawas blandbandsfavorit Fantastic Cat ligger närmast i minnet. Men med Citrus var det annorlunda. Visst skrattade man lite grann när man hörde kaoset och överdådet, men man skrattade aldrig åt dem. Det finns ett egensinne och en kompromisslöshet i Citrus samlade produktion som snarare framkallar respekt.  

Det var Per Johansson som med beskrivningen lo-fi-disco introducerade Citrus för mig. Det är fortfarande den bästa genrebeteckning som jag vet. Jag köpte Citrus Trattoriautgåvor i den legendariska skivaffären Other Music i New York hösten år 2000. Två år senare kompletterade jag samlingen när jag kom till Tokyo första gången. Jag visste ingenting om bandet på den tiden, utan skapade i stället mina bilder helt utifrån musiken. Slumpartat och med stora inslag av tur som sagt. 

Idag finns det lite mer information att få. I en underhållande intervju berättar bandets ledare Emori Takeaki om hur Citrus styrdes av mängder av regler för vad som var ok och inte. Samtidigt ger han flera exempel på spontana eller irrationella beslut som formade bandet genom dess korta karriär. Som att det helt enkelt var sångerskan Endo Michikos dragning åt indie och garage som låg bakom Citrus lo-fi-ljudbild. Eller att de tyckte att det var punk att aldrig göra en fullängdare. Eller att det skulle vara ”en kul grej” att plötsligt bli slicka och professionella när de blev signade på Keigo Oyamadas bolag Trattoria.  

Den där professionalismen handlade tydligen mest om att börja programmera beats i stället för att fortsätta med de skeva riktiga trummorna, men det gjorde att Citrus fick en extra dimension av frenetisk eurodisco som passade perfekt ihop med alla de övriga inslagen i musiken. 

Allra bäst var och är deras sista ep Wispy, No Mercy. Bandet hade bestämt sig för att lägga ner redan vid inspelningen av den föregående ep:n Splash, men samlade sig för en sista urladdning. Från början till slut är Wispy, No Mercy helt oemotståndlig i sin naiva glädje. Tempot är högt, melodierna fantastiska och produktionen närmast anarkistisk.  

Emori Takeaki har sagt att han tycker om idén om att bara göra singlar, splittras och bli bortglömd. Men till min glädje ser jag när jag letar runt på nätet att de fem korta låtarna, som blåser förbi på ungefär elva minuter, ändå verkar ha satt spår hos många lyssnare. En av de vanligare kommentarerna till Wispy, No Mercy säger det så väl: ”The greatest ep of all time”. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close