Text: Mats Almegård
När läsaren möter Toru Okada, huvudpersonen i Haruki Murakamis bästa roman Fågeln som vrider upp världen (Norstedts, 2007) står han i köket och kokar spaghetti. Han är arbetslös och samtalar med sin fru i telefon om parets katt som försvunnit. Men snart är han indragen i flera invecklade historier som förändrar hans liv – och verkligheten helt och hållet.
Det är varken första eller sista gången som Haruki Murakami förankrar sina historier i en lågmält vardaglig scen. I hans böcker finns det gott om huvudpersoner som står i köket och steker en omelett eller dricker en öl. Men i det vardagliga anslaget ryms alltid något oväntat – och inte sällan är det just ifrån en sådan scen han vecklar ut sin magiska realism och låter det fantastiska träda in.
Den japanska producenten och ljudkonstnären Sawako Kato arbetar på liknande sätt – fast inom musik. Hennes ytterst lågmälda och försiktiga musik är till en början både eterisk och svårfångad. Med hjälp av fältinspelningar förankrar hon lyssnaren i en värld där det alltid verkar vara grå veckodag. De elektroniska klangerna, ytterst försiktiga och sparsmakade, understryker denna stämning. Samtidigt vilar ett vemod, eller ett nostalgiskt anslag över ett album som Hum – det första hon släppte (år 2005) på amerikanska bolaget 12k, kända för sin ambient- eller lower case-musik.
Skivans omslag består av ett foto från en grå gatukorsning i en stad som skulle kunna vara Tokyo. En av skivans titlar: ”Way Home From School” är skriven över fotot i nedre högerhörnet. Möjligen artistens egen väg från skolan hon gick i som liten? Vänder man sedan på cd-fodralet syns en lika vardaglig bild på en skolgård på baksidan.
Men precis som Murakami introducerar Sawako oväntade, drömlika och fantastiska element. På omslagets framsida är det två rosarandiga vägkoner som sticker ut. Färgen plockas upp i en lodrät linje som delar av bilden från textområdet på omslaget – där titeln Hum är skriven i samma rosa nyans. Låttiteln ”Pink Liquid Cotton Candy”plockar upp den rosa färgen – och en mer drömsk värld. Den rosa sockervadden kan visserligen sägas vara lika nostalgisk som vägen hem från skolan. Men samtidigt ger den associationer till utflykter, helg eller skollov – för vad kan vara mer magiskt för ett barn än rosa sockervadd?
Även i musiken finns självklart dessa fantastiska inslag. När Sawako låter en melodislinga bryta in i vardagens ljudkuliss eller när hon börjar sjunga på ett drömliknande sätt, introduceras ett annat tilltal och en möjlig ny värld, där sinnesintrycken blandas på ett närmast synestetiskt sätt, även det betitlat i ett av spåren: ”Incense of Voice” – en doft av röst.
När jag hösten 2013 träffade Sawako på FabCafe i stadsdelen Shibuya i Tokyo blev hon väldigt glad när jag poängterade att hennes musik påminner om dofter – eteriska, svårgripbara och undflyende. För henne är doft och musik tätt förknippade med minnen berättade hon. Och hennes musik blir därför som en slags dagbok där hon antecknar små saker ur vardagen – och större, mer omvälvande händelser.
I sin programförklaring om ambient (som medföljde Ambient 1. Music For Airports) skrev Brian Eno att ambient ska vara en ”atmosfär, eller en omgivande influens: en färgton”. På samma sätt arbetar Sawako – färgtoner, doftnoter och vaga antydningar strömmar ut genom högtalarna.
Under vår intervju talade Sawako och jag också om ett framträdande drag i mycket japansk elektronisk musik generellt, och Sawakos musik specifikt: att den är så märkligt befriad från basljud. För även på Hum handlar det mesta om diskant. I vårt samtal spekulerade vi i om det kan ha att göra med Tokyobornas trångboddhet – i en hemmastudio i en pytteliten lägenhet där väggarna till grannarna är tunna, går det inte att dra upp basljuden och kicktrummorna. Att istället skapa eteriskt vardaglig musik blir ett sätt att ta hänsyn.
Sawakos musik verkar ju enligt den principen.
BCNVT / BIBLIOTEK 