Text: Hansi Güçlüer
Nobukazu Takemura är något av en ängel. En eftertänksam, genomvänlig själ vars brokiga bana har varit så okänslig för modets nycker att den överlevde en riskabel peak mitt i de stora trumbeatsens nittiotal. Kyotos främste latin jazz-ambassadör är lågmäld och mediaskygg, gillar mest barnsliga saker och stöper om all musik som når hans öron till dagdrömmande visjazz och mjuk instrumental minimalism. Han spelar gitarr och flöjt och gillar bäst samma gamla folksånger som i uppväxtens Osaka. Takemura har gjort över 20 soloalbum, förutom skivorna med grupper som Audio Sports och Spiritual Vibes, men det var debuten under eget namn som gjorde allra störst avtryck när den anlände.
James Lavelles då enormt heta skivmärke Mo’ Wax hade redan introducerat Dj Takemuras suveräna men murrigt monokroma retrobossa “Harmonium“ (det betyder tramporgel) för lyssnare på jakt efter THC-påverkad instrumental hip hop. Få kunde därför förutspå hur fullängdaren Child’s View skulle vecklas ut i fullfärg och upplösa väggar mellan decennier och kontinenter i sin egen förunderliga drömvärld. En plats där de hippaste nytolkningarna av brasiliansk fusion och kalifornisk psykedelia existerade samtidigt som, men ovanför och runt om, Paris soliga samplerdisco och Londons grynigare acid jazz. 75 minuters speltid över 16 spår krävdes för att samla ihop Takemuras bästa inspelningar med fantastiska naivistiska vokalister som Reichi och Kiku och lägga till några samarbeten med franska kollegor som Menelik och Philippe Zdar. Det är bland de kortaste sjuttiofem minuter du kan höra. De glider förbi som parfym. Upplöses som väldoft i atmosfären.
Singeln “For Tomorrow” förtrollar med en luftigt träig akustisk gitarr, skimrande drömlika harpglidningar och impressionistisk unisonsång i ett halvt vansinnigt synkoperat groove.
Brittiska R&B-ässet Dee C Lee, på åttiotalet en del av modernistiska The Style Council och därför albumets mest självklara interkontinentala samarbete, lånar sin air av street soul till den regntunga melankolin i “Searching”.
Den gåtfulla “Crescent” bygger på folksångaren Donovans “Hurdy Gurdy Man” (hurdy gurdy är det medeltida instrumentet vevlira). Men i en version av musikaliska släktingar från ett annat sammanhang. “The Sound Of Feeling” var det sena sextiotalets Berkeleys allra mest utforskande och sinnesutvidgande vokaljazztrio, som vände ut och in på dåtidens standardrepertoar med mikrotonal vibrafon och fenomenal, smått skrämmande stämsång.
Scott Walker menade att hans i efterhand mest hyllade album Scott 4 ursprungligen floppade för att så många av låtarna gick i dansovänlig tretakt. Nobukazu Takemura riskerade publiksvek tre gånger om och inkluderade även spår i fem- och sjutakt.
Bossa nova, clave-rytmen, liksom Bo Diddley-beatet och de synkoperade ackorden i dansmusik, är fem slag över en fyrtakt. Alla epoker, inklusive framtiden, är närvarande i musik där såna uråldriga rituella rytmmönster har en central plats. Närkontakt med ett historiskt förflutet, eller ens egen svunna tid, motsätter inte äventyrslystnad eller en ständig framåtrörelse. Snarare tvärtom. Fråga George Russell, eller Leonard Feather.
Takemura skulle senare till och med ta titeln Child’s View som artistnamn, och på album som Child and Magic (en ännu mer träffsäker programförklaring) varva Steve Reich-liknande droner med a capella-sång och experimentell elektronisk ljudbehandling. Alltid med barnets blick som utgångspunkt.
På samma sätt som jazzmusik, i den här vidare bemärkelsen, förhåller sig till musik i stort, så är barnets blick över världen ovanifrån. Från Nobukazu Takemuras upphöjda ljudlandskap nynnar väna, viktlösa varelser hemlighetsfulla melodier och Child’s View är den högsta utsiktspunkten.
BCNVT / BIBLIOTEK 