Dip In The Pool – Silence (album, 1986)

Dip In The Pool live på Hosoi i Stockholm april 2019. Foto: Johan Fredriksson.

Text och foto: Johan Fredriksson

Den känns fortfarande lite som en dröm, den där kvällen i april 2019 då Dip In The Pool spelade på Hosoi i Stockholm. Duon Tatsuji Kimura och Miyako Koda har gjort elegant sophisti-synth/art-pop sedan början på 1980-talet och har länge varit ett av mina japanska favoritband, men jag hade inte en tanke på att jag skulle få uppleva en konsert. Att jag efteråt fick äran att guida sångerskan Miyako Koda i Stockholms tunnelbana, eftersom hon gärna ville se Centralstationens och Kungsträdgårdens t-banekonst, gjorde kvällen än mer minnesvärd.

Via Facebook fick jag sedan kontakt med Kimura. Jag tackade för att de spelat, skickade några foton från kvällen och passade på att ställa några frågor, bland annat om hur Dip In The Pool startade:

– Jag kände en gitarrist som ville starta ett band. Han frågade om jag ville spela bas och även Miyako om hon ville sjunga. Det var min första kontakt med henne. Varken jag eller Miyako hade några musikaliska erfarenheter innan det. Jag tror att det var 1980. Efter ett halvårs repande slutade gitarristen och skaffade sig ett jobb istället.

– Miyako var känd som fotomodell på 1980-talet och därför kunde bandet ofta hamna på omslaget till tidningar. På så sätt hade vi tur, men å andra sidan var det lite jobbigt för mig att hon var mer känd som modell än som musiker. Japaner välkomnar inte alltid ”multiple talents”, det är i alla fall min åsikt.

– Vi spelade aldrig mycket live, jag har alltid föredragit att göra nya inspelningar istället för konserter. Vi samarbetade inte mycket med andra artister eftersom jag inte var bra på att spela instrument – det är jag fortfarande inte!

Silence, Dip In The Pools första album, gavs ut i Storbritannien 1986 av skivbolaget Rough Trade. Det är det enda av deras album som släppts utanför Japan. (Jag räknar då inte in den fantastiska 12”-singeln ”On Retinae” (East Version / West Version) som släpptes i endast 50 promoexemplar i Hong Kong 1989 och återutgavs 2016 av det holländska reissuebolaget Music From Memory).

– Vi gjorde Silence tillsammans med Seigen Ono och Masahide Sakuma, berättar Tatsuji Kimura. Sakuma var medlem i Plastics, och de hade ett skivkontrakt med Rough Trade. Sakuma kontaktade Geoff Travis, VD på Rough Trade, om en deal för skivan. Jag tror att den sålde ganska bra men tyvärr blev det aldrig några spelningar i Europa.

Jag passar här på att rekommendera producenten Seigen Onos egna album från 1980-talet, den självbetitlade debuten, The Green Chinese Table och de två Comme Des Garçons-volymerna, där han samarbetar med bland andra Arto Lindsay, John Zorn, The Lounge Lizards och japanska saxofonisten Yasuaki Shimizu. Filmisk ambient-pop, avant-jazz, bossa, neoklassiskt. Skulle passa perfekt in i Les Disques du Crépuscules katalog. Plastics var å sin sida Japans största new wave-band under 1980-talet och debuterade på Rough Trade 1979 med singeln ”Copy / Robot”, som ett Tokyos Devo.

Ovan nämnda Yasuaki Shimizu spelade också i Stockholm för något år sedan, han är mest känd för albumet Kakashi (1982), och som medlem i bandet Mariah. Jag förundrades över publiken på ett fullsatt Fasching och det faktum att så många, med relativt låg medelålder, hade intresse av en solokonsert med en experimentell saxofonist från Japan. Även den där aprilkvällen på Hosoi var fullsatt.

Jag frågar Tatsuji om han har några tankar om varför det idag finns ett så stort intresse för japansk musik utanför Japan?

– En anledning är att japanska vinylskivor har blivit nya samlarobjekt att jaga och upptäcka för musikentusiaster över hela världen, som nästa steg efter att de grävt färdigt i den västerländska musiken.

– En annan anledning är att japansk popmusik, oavsett om det är bra eller dålig musik, har ett unikt sound och aldrig kan bli mainstream utanför Japan. Musiken har utvecklats på egen hand, speciellt under 1980-talet och det tidiga 1990-talet. När den japanska ekonomin blomstrade fanns det gott om utrymme för experimentell och mångfaldig kreativitet, inte bara i musiken utan i alla sorters konstnärligt skapande.

Dip In The Pools musik har använts som filmmusik och Miyako Koda har även en skådespelarkarriär. Jag hittar också litterära referenser, och även om jag tror mig veta var bandnamnet kommer ifrån frågar jag Kimura:

– En dag när vi spelade in en demo bad jag Miyako att tillfälligt läsa in något på engelska. Hon tog en bok från sin hylla, det var en novellsamling av Roald Dahl, och hon valde några rader från en novell som hette just Dip In the Pool. När vi senare försökte bestämma ett bandnamn kom jag ihåg den titeln.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close