Yasuaki Shimizu – Kakashi (album, 1982)

Text: Mattias Jonsson

Varje gång jag sitter på min kammare och lyssnar på musik så är jag en kugge i ett större maskineri. Dels har vi de skapande artisterna, dels en musikbransch som är i mer eller mindre ständig förändring. Vi har också de tekniska innovatörerna som ordnar en hårdvara (eller för den delen mjukvara) som gör det möjligt för oss att lyssna på musiken, i olika former, i olika format. Vi har också mellanhänderna, traditionellt sett alla de små och stora skivbolag som under åren distribuerat och marknadsfört musiken till den väntande publiken. Till detta lägger vi idag ett nästintill ändlöst antal digitala plattformar.

Det finns ytterligare en grupp, en för mig ganska diffus sådan, som brukar rymmas under samlingsbegreppet DJ:s. De är arkeologerna, som oförtröttligt gräver i myllan, både hämningslöst och förutsättningslöst. Deras arena är världens alla hörn. De är skivsamlare på jakt efter det bortglömda, det okända, det oupptäckta. Jag kan inte säga att jag har någon direkt insikt i exakt hur detta går till. Men jag gissar att det ofta handlar om att vara först med något, att vara den som vägleder andra och som sätter trenderna. Att sampla först, att vara först med att lägga till något osannolikt bra på en mixtape (eller motsvarande format/plattform).

När jag trots min okunnighet försöker beskriva detta fenomen på det här sättet så låter det som en ganska snobbig, elitistisk och tävlingsinriktad verksamhet. Skivnördigt är det också, naturligtvis. Vissa DJ:s blir sannolikt väldigt tongivande – i både bokstavlig och överförd mening – och kan säkert också leva gott och länge på sin status. Men samtidigt går det inte att bortse från att det passionerade missionerandet också finns där. Det genuina drivet att sprida ordet och få fler att lyssna på guldkornen.

Yasuaki Shimizu är en av de japanska musiker som i omgångar väckts till liv i västvärlden, inte minst tack vare cratediggande DJ:s. På wikipedia tituleras han kompositör, saxofoniskt och producent. Shimizu har rört sig obekymrat mellan genrer; jazz, klassiskt (han är en Bach-fantast), pop/rock, fusion, ambient, elektroniskt, musik för film, tv och multimedia. Han har verkat inom många fält och det känns som att orden knappt räcker till för att täcka hans kreativa gärning, som både täcker soloskivor, samarbeten och under några år som medlem i bandet Mariah. För några år sedan viss uppmärksamhet i samband med återupptäckten av Mariahs sista album Utakata No Hibi.

Soloalbumet Kakashi släpptes 1982 och är besläktat, ja, på många sätt en syskonskiva till det nyss nämnda Mariah-albumet (från 1983). Spår och element på Kakashi kan direkt knytas till idéer och arrangemang på Utakata No Hibi. Här finns samma betagande, drömska skimmer, med till synes enkla låtar som är uppbyggda av minimalistiska teman som vaggar in lyssnaren i en hypnotisk lunk. Dock är Kakashi klart mindre elektroniskt präglad. Här framförs musiken organiskt, med blås- och slagverksinstrument och med bas och gitarr som kompletterande inslag. När saxofon och klarinett spelas så här naivt och lekfullt börjar jag associera till Maher Shala Hash Baz och den ensemblens mjukaste stunder, fast utan framhävandet av det ”error in performance” som kännetecknar MSHB:s filosofi. Här är det allt under kontroll och framfört med yppersta precision.

Inledningsspåret ”Suiren” är en yster poplåt i ska-stil. Den är rak, pinnig och spattig. Ändå är det som att någon där i bakgrunden skruvat i detaljerna så att det hela blir skevt. Efter fyra minuter går låten över i titellåten, som blandar dub-bas, marsch-trummor, souligt blås och marimbamönster. Det är en underbar känsla att simma runt i låten, som att befinna sig i ett tillstånd som man inte vill ska ta slut. Ärligt talat låter det också som det som Tortoise alltid strävat efter, fast mer fulländat. Ja, detta är egentligen pre-postrock, på samma sätt som brittiska 4AD-bandet Dif Juz var det ett drygt decennium innan begreppet myntades. Här är det fortfarande tidigt 80-tal. 1996, när Tortoise stod på topp, hade Yasuaki Shimizu gått vidare och medverkade bland annat på en remix av en Björk-låt.

På ”Kono Yoni Yomeri (Sono 2)” hörs en ensam klarinett som prövar sig fram i en spröd melodi, med sjungande cikador i bakgrunden. Avslutningsspåret ”Utsukushiki Tennen” låter som musiken till en japansk begravning i New Orleans. Makalöst med andra ord. Andra halvan av skivan rör sig helt klart åt ett mer jazzorienterat håll. Men det känns vanskligt att ens nämna genrer på det sättet. För samtidigt som det finns något nästan uråldrigt japanskt i musiken så har den också ett väldigt modernt snitt. En lenande produktion som bara skaver i korta stunder. Men det är också musik som är undflyende och knepig att ringa in, den liksom bara existerar i sin egen värld. Och det är väl det som vi brukar kalla unikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close