Text: Mattias Jonsson
Det här med att upptäcka musik, hur går det till egentligen? I grunden handlar det nog om så enkla saker som nyfikenhet, engagemang och målmedvetenhet. Det handlar också om vara öppen för nya intryck, kanske genom att mota bort några av sina fördomar. Den period i livet som alltid nämns som mest formbar är tonåren, en tid som dessutom kan vara väldigt tillåtande när det gäller att faktiskt ha tid och möjlighet att lyssna och samtidigt kunna hitta en egen identitet och en egen smak. En del personer kan nog ha kvar sin nyfikenhet genom hela livet. Andra distraheras möjligen i vuxen ålder av andra delar i livet, saker som plötsligt kan visa sig minst lika intressanta eller viktiga som det där lyxiga att upptäcka ny musik.
Nästa steg efter öppenheten och målmedvetenheten är att söka sig fram till dit där informationen finns. Idag har vi ett överflöd av information. Den nyfikne och engagerade kan dyka ner i ett till synes oändligt hav av musiktips och låtsnuttar. Idag sprids musik millisekundsnabbt till en miljonpublik, alternativt är den för evigt vara dömd att hamna helt utanför radarn, i ett digitalt skuggland utan någon lyssnare alls.
Jag tänker också på hur jag genom åren konsumerat musikjournalistik. Hur jag läst musiktidningar på bibliotek, prenumererat på tidskrifter, köpt fanzines, suttit uppe på nätterna och väntat in de där MTV-programmen som kanske kunde tänka sig att visa något alternativt, lyssnat på en långsamt falnande rad av inspirerande radioprogram, tröstsett på halvtrista musikprogram i det svenska tv-utbudet. Hur mycket av informationen och den långsamt falnande kulturjournalistiken flyttade ut till nätet och gradvis blev det vi har idag. Bloggarna, musiksajterna, postordertipsen, band- och artistsajterna och såklart de sociala medierna och streamingtjänsterna.
Men allt det här vet du säkert redan. Vart vill jag komma? Till saken hör också att jag på senare år ganska systematiskt släckt ner mina källor till nya intryck. Det var väldigt länge sedan jag läste musiktidningar (de svenska finns ju dessutom knappt kvar längre). Radio och tv ska vi inte prata om. Bloggvärlden har väl transformerats till något annat. Tror jag. Ändå är ju nätet oslagbart för den som vill leta, jaga, upptäcka. I modern tid har jag helt enkelt inte haft motivationen att aktivt leta efter så mycket musik. Jag får väl ödmjukt erkänna att det börjat växa lite mossa på mig.
Ändå. Upptäckten av Mariah skedde genom RADION. Via Kulturnytt i P1 om jag minns rätt. Det var oväntat. Alls inte symptomatiskt. Men desto starkare var upplevelsen och att det skedde just i denna kanal. Åtminstone några generationer har ju suttit klistrade vid radion med hopp om att upptäcka något. Någon pratar varmt om en skiva, ett par-tre smakprov spelas upp i högtalarna och jag känner återigen den där urkraften av omedelbar behovstillfredsställelse och habegär som den typiska skivsamlaren så ofta råkar ut för. P1 alltså. Kulturnytt.
I mina öron lät smakproven som älskvärd syntpop med japanska inslag. Jag var tvungen att beställa skivan ögonaböj. Med facit i hand var Mariah ett band med lite olika uttryck; just den här skivan verkar sticka ut en smula i diskografin. Utakata No Hibi utgörs av någon som jag brukar kalla modulpop. Låtarna byggs upp med hjälp av separata delar/teman som kombineras på olika sätt tills ett färdigbyggt pussel ligger färdigt. Ibland skevar modulerna i takten, så att det uppstår en desorienterande kanon-effekt. Samtidigt byggs det också upp en monoton, hypnotiserande effekt; inte direkt minimalism men i varje fall ett återkommande, bångstyrigt mönster som lyssnaren vaggas in i.
Vad jag kan höra så är det övervägande organiskt spelat, alltså snarare än elektroniskt programmerat. Dvs här finns trummor, bas, gitarr, piano, saxofoner. Ett lustigt fenomen som uppstår är att jag ändå uppfattar musiken som väldigt elektronisk, som vore den gjord i någon slags Kraftwerk-anda. Bandets motor Yasuaki Shimizu har i intervjuer pratat om att han vid den här tiden inspirerades av The Flying Lizards och deras lekfullhet. Kanske finns här en nyckel till musiken och varför den låter som den gör. Ett intresse för ljud, hur ljud kan kombineras och vad studion kan göra för helhetskänslan.
Men här finns också tydlig inspiration från japansk folkmusik, smakfullt integrerade med inslag som känns klart västerländska, inte sällan i en och samma låt. Här finns en aura av mystik och svårfångad besvärjelse. Musiken är väldigt svår att förutsäga, som lyssnare vet jag inte vilken prägel nästa låt kommer att ha, inte heller vilken väg en enskild låt kommer att ta. Även upprepade lyssningar gäckar mig. Å ena sidan känns musiken genomkomponerad och kontrollerad, å andra sidan sker små förskjutningar här och där som gör att det ändå känns organiskt och oförutsägbart. En sak är säker: eftersom Utakata No Hibi är något av ett mästerverk så blir det många lyssningar.
BCNVT / BIBLIOTEK 