Text: Petter Strömberg
Att lokala kommersiella framgångar inte alltid leder till globalt kändisskap illustreras tydligt av Yumi Arai. För den som lever utanför Japan är det svårt att föreställa sig hur stor hon är på hemmaplan. Vi talar om en artist vars ”imperial phase” inte räknades i år utan decennier. På Wikipedia kan man läsa att hon hade minst en albumetta i Japan varje år under 18 år i följd, en svårslagen bedrift om man bryr sig om sådana sifferövningar.
Yumi Arai föddes 1954 och hon inledde karriären som studiomusiker redan som fjortonåring. Själv var hon främst inställd på att skriva låtar åt andra, men hon blev snart övertalad att sjunga själv. 1972 släpptes debutsingeln och 1973 kom fullängdaren Hiko-ki Gumo. På den backades hon upp av bandet Caramel Mama, mer känt som Tin Pan Alley, som bestod av bland andra Haruomi Hosono (som vi skulle kunna ägna åtskilliga meter bloggtext åt) och Masataka Matsutoya. Den sistnämnde gifte hon sig med 1976 och sedan dess har hon gett ut sin musik under namnet Yumi Matsutoya.
Men 1974 hette hon fortfarande Yumi Arai. Det året kom hennes andra fullängdare, Misslim, och där hittar vi låten “Yasashisa ni tsutsumaretanara”. För mig är den en av hörnstenarna i det som jag tycker om med japansk musik och ett av många svar på frågan om hur Japan låter.
Misslim är tillsammans med debuten bra startpunkter för den som vill bekanta sig närmare med Yumi Arai. Skivorna har mycket att hämta för den som uppskattar melodiös softrock i en singer/songwriter-tradition. Yumi Arai sjunger klart och säkert, och det finns element i sången och produktionen som placerar henne i närheten av sina engelskspråkiga kollegors någorlunda samtida produktion, även om helheten är omisskännligt japansk.
Men för de allra flesta blir nog ingången till Yumi Arai en annan. “Yasashisa ni tsutsumaretanara” är mest känd som låten som spelas i slutet av Hayao Miyazakis animerade film Kikis expressbud från 1989. Själv hörde jag den första gången via en otextad VHS-bootleg som jag hade hyrt i en japansk matbutik i Stockholm. Jag hade ingen aning om vem som sjöng eller vad texten handlade om, det var bara något med ljudbilden och rösten som fångade mig. Låten var den perfekta följeslagaren till bilderna i montaget där vi får se hur det går Kiki och hennes vänner efter att filmens egentliga handling har avslutats. Effekten är påtagligt hoppfull och nostalgisk på samma gång.
Miyazaki använder för övrigt en annan låt från albumet Misslim tidigt i filmen. När Kiki har lämnat hemmet för att söka sin egen väg i världen spelas “Rouge no dengon” på hennes lilla radio. Den låten känns idag mer som en självmedveten pastisch, jämförd med “Yasashisa ni tsutsumaretanara”, men den anakronistiska stilen gör att den ändå passar väl in i filmens universum. För att knyta ihop Miyazakisäcken kan också nämnas att regissören använde låten “Hiko-ki Gumo” från Yumi Arais debutskiva med samma namn i sin djupt personliga film Det blåser upp en vind från 2013.
Men tillbaka till “Yasashisa ni tsutsumaretanara”. Låten är en självklar höjdpunkt på Misslim, men den passar lika väl in på det mestadels instrumentala soundtracket till Kikis expressbud där Joe Hisaishi bygger upp en annorlunda – men till effekten lika tidlös – känsla. I de översättningar av texten till “Yasashisa ni tsutsumaretanara” som jag har läst blir det tydligt hur väl den anknyter till det övergripande temat i Kikis expressbud. Texten är en lovsång till gudar som får mirakel att ske även för den som har växt upp och till lyckan i att kunna återuppleva sina gömda minnen.
Musikaliskt handlar det om skimrande folkpop. På vissa sätt känns den som ett förebud om Belle and Sebastians allra mest tyngdlösa stunder drygt 20 år senare, men sången är starkare och mindre trevande. Yumi Arai lyckas dessutom med konststycket att låta både glad och lite sorgsen på samma gång och det är ju, som alltid, det bästa musikaliska receptet som finns.
BCNVT / BIBLIOTEK 