Musiken i Miyazakis filmer

Text: Petter Eklund

Du vet när något oväntat inträffar, något som ritar om kartan, skapar nya rum i oss. Det hände när den japanske filmregissören och animatören Hayao Miyazakis filmer först dök upp i Sverige på 1990-talet: svårfångade på obskyra VHS-kassetter, köpta svindyrt på postorder från Japan eller inspelade i dubbade versioner från TV 1000. Det hände något. En förvandling inträffade, en passage öppnades till ett nytt fantasilandskap. Ingen kunde teckna gräddiga cumulusmoln som Miyazaki. Ingen kunde som han låta sina filmer stanna i förundran över en detalj, ett ljud, en stämning, kanske över stillheten själv i rörliga bilder: drivande molnskuggor, porlande vatten, träd som hemvist för luddiga, vänliga vidunder. Vardagar ympades med magi och komik och bilderna laddades av musik. Kompositören Joe Hisaishi har skrivit musiken till alla Miyazakis filmer, utom hans första egna film, den lika slapstickartade som drömska Lupin III. Slottet i Cagliostro (1979).

Idag är Miyazakis filmer en hembygd för flera generationer av barn och deras föräldrar. Melodierna är moderna folksånger. Skolklasser på YouTube sjunger körsång med filmernas låtar. Det finns en ocean av covers och filmmusiken spelas med speldosor, harpor eller som relax-soundtracks. Joe Hisaishi turnerar världen runt och låter symfoniorkestrar spela till de älskade filmsekvenserna. Kommentatorsfälten är proppade med vittnesmål om hur Miyazakis filmer och deras musik har fyllt miljontals barndomar med skönhet och ljuvt vemod.

Joe Hisaishi är en kameleont mellan klassisk och elektronisk musik. Han var ett musikliskt underbarn och passionerat filmintresserad redan som yngling. En gedigen skolning i klassisk komposition, men också intresse för modern elektronisk musik, speciellt Yellow Magic Orchestra, öppnade honom för att arbeta i skilda genrer och på olika musikaliska nivåer. Hans soloalbum Information, under namnet Wonder City Orchestra (1982), var en valpig utflykt med ekon av Kraftwerk, YMO och Terry Riley men också plastreggae och lättfunk. Skivan är viktig för den lär ha gett honom jobbet att skriva musik till Miyazakis kommande film Nausicaä (1984). De bägge blev vänner och kom att arbeta tillsammans fram till idag. Det är ett intimt, musikaliskt samarbete. Bilder och ljud framkallar varandra som i en minnesprocess. Filmerna rymmer både episka livsteman som söta små varelser. På samma sätt innehåller Hisaishis musik både grandiosa, svepande stycken och minimalistiska finurligheter. I filmen Totoro (1988) bryts kryptiska trollljud av det skimrande Totoro-temat Kaze no Torimichi som svävar uppåt trädkronorna. I Porco Rosso (1992) som utspelas i en fiktiv mellankrigstid, är musiken både cocktailjazz och eteriska röster för en andlöst vacker scen med en vintergata av nedskjutna flygplan i drift över en oändlig himmel.

Joe Hisaishi skriver gärna enkla melodier. Pianotoner i temat till stycket ”Ano Natsu He” i filmen Spirited Away (2001) trevar sig fram som om det spelades för första gången, naivt, sedan svept i allt mer filmiska sneglingar, som om han plockade pusselbitar ur ett kollektivt minne. Musiken kan bli förtjusande smörig, som ur en blockbuster från en annan era. Hisaishi kan hamna i samma musikaliska trakter som Francis Lais Love Story och Emanuelle eller Michael Legrands tema till filmen The Summer of 42. Sentimentalt, kanske några tycker om dessa filmhistoriens gråtande barn, men musiken drar ändå i hjärtat som kapitulerar för den utmejslade melankolin. Känslosamt, javisst, men handlar inte livet om just det: förtätad närvaro, sökande efter lycka och mening – och ljuvligt självömkande romantik. Är det Joe Hisaishi som ska få uppdraget att tonsätta världens undergång? Så slutar världen, inte med en snyftning, utan med en överjordiskt klingande melodi.

Ibland är musiken ren förtjusning. När den unga häxan Kiki i filmen Kikis Expressbud (1989) har flugit iväg hemifrån på sin kvast för att hitta en stad att få häxträning i, är hon en av oss alla som vill dra ut i världen och hitta livets äventyr. Scenen är suveränt ljudlagd, inte av Hisaishis smäktande stråkar, utan musik för ögonblick när livet sprätter till. På 600 meters höjd knäpper Kiki på sin transistor och ut hoppar en radiodänga, precis så omedelbar och småtöntig som den ska vara: Rouge No Dengon, en femtiotalspastich som hämtad ur Sista natten med gänget. Den skrevs av Masataka Matsutoya och sjöngs av popstjärnan Yumi Arai 1975. Musiken bär en jublande känsla av att flyga iväg, upptäcka nåt nytt. Det är pop – och vi behöver pop.

Ano hito no Mama ni au tame ni

Ima hitori Ressha ni hotta no

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close