Dōji Morita – Bokutachi no shippai (låt, 1976)

Text: Michael Björn

Jag sitter på tatamigolvet i mitt hem. Det är sent i januari 1993. Det är kallt. Men kranen i köket har äntligen tinat och koppen med nybryggt kaffe värmer i handen. Mina ben är instuckna under ett värmande kotatsubord. 

Det är lördag. Trots att klockan är 11 på förmiddagen är det ganska mörkt i rummet, jag har dragit för gardinerna för att behålla lite av värmen eftersom huset helt saknar värmeisolering. 

Jag känner mig liten, ensam, långt hemifrån. Känslan är inte nödvändigtvis geografiskt betingad, snarare existentiell. Namnet på mitt registrerade sigill som gäller som namnteckning är 未帰; ingen återvändo. 

Vid ena kortväggen står en TV. Jag tittar på en bandad episod av Kōkō Kyōshi, som börjar med “Bokutachi No Shippai” av Dōji Morita, från 1976, låten som denna artikel är tänkt att handla om.  Dōji Morita är ett artistnamn och hennes identitet hemlighölls under hela karriären, vilken innefattar sex studioalbum mellan 1975 och 1983. Under de aktiva åren var hon ganska okänd, det var först i och med Kōkō Kyōshi som hon fick en hit; singeln sålde över en miljon exemplar och en samlingsplatta sammanställdes snabbt. 

Även jag kom först i kontakt med henne via TV-serien, så vi börjar där. 

Kōkō Kyōshi betyder ”gymnasielärare” och handlar om en kvinnlig elev som blir kär i sin manliga lärare. Denna sorts kärlek är givetvis förbjuden, men serien är inte en lolitaberättelse. Istället försöker den berätta om äkta kärlek i en situation som är omöjlig. Något klichéartat kan tyckas. Efter omöjliga hemliga möten som till slut leder till att kärleksparet blir påkomna lämnar de båda skolan, de flyr samhället och ger allt för att få vara tillsammans.  

Serien är mer ångestfylld än de flesta av dåtidens Hollywoodproduktioner men hade inte nödvändigtvis behövt falla utanför ramen. Då parets val av tillflyktsort blir uppenbart, ändrar det däremot allt. Här finns ett helt annat narrativ, som inte är västerländskt. 

De flyr in i döden. Att en massmarknadsproduktion kan sluta så olyckligt gör djupt intryck på mig. Men mina japanska vänner verkar inte nödvändigtvis se slutet som lika olyckligt. I Japan har självmordet varit ett ärofyllt sätt att ta ansvar i kanske tusen år. Om logiken någonsin varit mördande är det alltså just här: kärleksparet sonar sitt brott mot samhällets normer och visar renheten i kärleken de hyser för varandra. Kanske det enda acceptabla slutet? 

Det starka gensvaret från tittarpubliken pekar också på att logiken inte bara rör dåtida samurajer, utan också ett modernt Japan. Som mellanchef på ett företag i Tokyo flera år senare upplevde jag detta på nära håll. I en större personalnedskärning fick jag i uppdrag att avskeda en anställd. Vi satt i ett kontorsrum då han sa till mig att han skulle begå självmord om han blev avskedad. För att behålla äran och slippa bo i en pappkartong under en bro. Han menade det. Lyckligtvis gjorde han det aldrig. Men jag har undvikit att vara linjechef sen dess. 

“Bokutachi No Shippai” betyder “vårt misslyckande” och låten drivs av samma hårda logik. Den är inte bara där för att dramatisera utan för att vittna om slutet. 

Det mesta Dōji Morita gjorde under sin korta karriär spinner på samma existentiella ångest: Ett piano eller en gitarr i förgrunden, violiner bakom som en ridå av smärta, hennes röst som en ensam fågel ovanför. 

”Bokutachi No Shippai” startar vid 51:20.

Men hon är mer än en reserverad olyckskorp, Dōji Morita förblev hemlig fram till sin död 2018. På scen visade hon aldrig sitt ansikte, och hennes texter använder personliga pronomen som hela tiden vänder på könsrollerna. Det är enkelt att säga att hennes sånger känns kusligt självupplevda. Men de skapar också en förbluffande stiltje omkring sig, som lyssnare trampar man rakt i ett stormöga och blir stående. 

Denna tunga känsla av viktlöshet dyker upp här och där i japansk populärkultur, som exempelvis hos den briljante serieskaparen Yoshiharu Tsuge, något som faktiskt gör Dōji Morita mer intressant, snarare än mindre. En sorts väntrumskänsla som känns lika absurd som existentiellt träffsäker. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close