Sugar Babe – Songs (album, 1975)

Text: Johan Fredriksson

I början av 2000-talet hörde jag för första gången Sugar Babes skiva Songs (från 1975). Den öppnade upp en för mig helt obekant musikalisk värld som i Japan kallas City Pop. Låt oss för enkelhetens skull kalla det japansk AOR. City Popen började ta form just där, i mitten av 1970-talet. Rock/pop inspirerad av såväl soul och fusion som The Beach Boys. Men storhetstiden började något senare och det sound som man mest förknippar med City Pop kom med 1980-talets lyxiga produktioner, slick boogie, funk, synthar och trummaskiner. Storstadens nya musik. Soundet från bilstereon över Rainbow Bridge, in mot Tokyos neonljus, eller i riktning mot palmträden och havets kant. Eller det som, för maximal upplevelse, lyssnades på i Sonys Walkman.

City Popens gudfader heter enligt de flesta konnässörer Tatsuro Yamashita. 1972 släppte Yamashita sin första LP, Add Some Music to Your Day, som till hälften bestod av The Beach Boys-låtar och till hälften covers av kända 1950-talshits, doo-wop och 1960-talspop. Inget eget material. Den släpptes i 100 exemplar och är idag ett eftertraktat samlarobjekt i Japan. Anledningen till samlarvärdet är inte den musikaliska kvalitén, utan helt enkelt Yamashitas fortsatta popularitet efter snart 50 år i City Popens tjänst. Skivan är visserligen charmig på ett lo-fi/DIY-sätt men känns nog ändå mesr som musikhistorisk kuriosa.

Något år senare bildade han Sugar Babe med sångerskan Taeko Ohnuki och ett par av kompmusikerna från Add Some Music…, och det var nu Yamashita fick visa upp sitt eget briljanta låtskrivande. Fortfarande inspirerat av The Beach Boys men här hade han även hittat till den amerikanska soulen, något som visserligen skulle höras ännu tydligare i hans senare produktioner än vad den gör på Songs. Medan Add Some Music… var en tillbakablickade hylling till musikaliska förebilder känns Songs, trots sina Phil Spector-, Nancy Sinatra- och doo wop-flörtar, betydligt mer up-to-date. 10 starka låtar, välskrivna, svängiga och lekfulla. Som singel från albumet släpptes ”Downtown”, ett City Pop-anthem som det gjorts otaliga covers på.

Lite synd att Sugar Babe bara gjorde en enda LP, men vi ska nog inte vara så ledsna för det med tanke på de fantastiska solokarriärer som följde. Tatsuro Yamashita släppte 1976 Circus Town och året därpå Spacy, följt av en varierad produktion av barbershopmusik, exotica-utflykter med medlemmar från legendariska Happy End (Eiichi Ohtaki, Haruomi Hosono, Shigeru Suzuki) och tillbaka till AOR-boogien med Ride On Time och For You. Taeko Ohnuki solodebuterade 1976 med Grey Skies och därefter kom klassikern Sunshower. Producenten/körsångaren Ginji Ito släppte 1977 den idag åter så populära Deadly Drive. Nämnda titlar anses idag alla som milstolpar inom City Pop.

Mariya Takeuchis fantastiska Plastic Love lär bli den första träff du får om du söker efter City Pop på nätet. Enligt många är den definitionen av City Popens sound. Skriven och producerad av Takeuchis make – Tatsuro Yamashita. En av många produktioner han gjorde åt andra artister.

Under 1980-talets slut dalade intresset för City Pop och Tokyos nya klubbsound ”Shibuya-Kei” tog över, med bland andra Pizzicato Five, Flipper’s Guitar, Kahimi Karie, Fantastic Plastic Machine, Towa Tei och Cornelius. Men band som Kirinji höll fortfarande City Pop-lågan levande under 1990-talet och in i det nya millenniet och idag är intresset stort igen både i och utanför Japan. Dels för den klassiska City Popen som innan internet var så svår att komma över, dels för nya artister och band som till exempel LAMP, Hitomitoi och Pictured Resort vars musik kan ses som en modern tappning av – eller en hyllning till – City Pop.