Text: Albin Lindström
Jag har alltid förundrats över det i den brasilianska bossa novan så frekvent använda ordet, saudade. Att korrekt beskriva innebörden i det portugisiska ordet är svårt men slarvigt översätts det ungefär till en nostalgisk och melankolisk längtan efter något, eller någon, som är älskad och vetskapen om att detta något eller någon troligtvis aldrig kommer åter. Jag tänker att det går att betrakta saudade som en mer omfattande beskrivning av det vi i Sverige kallar vemod. För är det några som borde förstå den verkliga innebörden av saudade så är det väl vi nordbor? Vi med våra korta ljusa somrar där så mycket ska hinnas med och där allt står på spel. Sådana somrar tenderar säkert att skapa möten och minnen som för alltid lever kvar i oss.
Just känslan av saudade slog till första gången jag hörde låten “Summer Blue” av den japanska brödraduon Bread & Butter. Jag har aldrig riktigt låtit översätta låtens text men jag inbillar mig att den handlar om saknaden av en förlorad ungdomskärlek från en sedan länge passerad sommar.
Bread & Butter bildades 1969 och bröderna firade sedermera 50 år tillsammans som band 2019. Fuyumi och Satsuya Iwasawa har hållit ett högt tempo sedan starten och turnerar fortfarande ihop runt om i Japan. När “Summer Blue” spelades in 1979 hade duon redan hunnit spela ihop i närmare 10 år och get ut fem album tillsammans. “Summer Blue” återfinns på den duons sjätte skiva Late Late Summer. Albumet är fullt av fantastisk popmusik som blickar både bakåt och framåt. Resten av albumet är bra om än inte lika fängslande som just “Summer Blue”.
Vid tiden för utgivningen av Late Late Summer hade duon hunnit bli en självklar del av den blomstrande City Pop-scenen med allt vad det innebar i form av solstänkta skivomslag och låttitlar som bara skriker USA, Kalifornien och sommar. Precis som många andra artister inom det som kallas city pop går Bread & Butters rötter att finna i mjuk 1960-talspop och folkmusiken. Likt själsfränder som Hall & Oates eller Steely Dan gjorde Bread & Butter smooth lättlyssnad radiopop som samtidigt var nyskapande och i ständig kontakt med musikscenen runt omkring dem.
Det är lätt att föreställa sig att “Summer Blue” liksom gungar fram likt en gammal eka på en stilla sjö en varm sommardag. Det är slö boogie i baktakt, lika pastellfärgad som kritsträcken som pryder skivomslaget. Låten genomsyras av en lekfullhet och experimentlusta som säkert delvis kan förklaras av vilka som medverkar på skivan. Det är den yttersta klicken av den japanska popscenen under 70- och 80-talet med bland annat hela Yellow Magic Orchestra (Ryuichi Sakamoto, Haruomi Hosono och Yukihiro Takahashi) som både spelar och arrangerar. Hiroshi Sato, mest känd för skivan Awakening, inspelad tillsammans med Wendy Matthews, spelar keyboard och bakom trummorna sitter en av den här tidens mest anlitade trumslagare, Tatsuo Hayashi.
Några år efter jag upptäckt “Summer Blue” sprang jag lika oväntat in i låtens obskyra danska kusin, den lika mjuka och följsamma “Sommer” av Michael Elo. Nu kan jag omöjligt höra den ena utan att automatiskt tänka på den andra. Båda fyller de mig dessutom direkt med minnen från ungdomens somrar.
BCNVT / BIBLIOTEK 