Yukio Mishima – Den gyllene paviljongens tempel (roman, 1956)

Yukio Mishima

Text: Sofie Niemi

”I en enda fras kan jag alltså definiera den stora illusionen om ’kärleken’ här i världen. Det är försöket att förena verkligheten med skenet.”

Ideal och verklighet – skönhet och fulhet. Världar som kolliderar och illusioner som trasas sönder av verklighetens fadda tomhet. Den gyllene paviljongens tempel är en psykologisk skildring av en ung man som hittar en spricka i bilden av vår värld och som faller rakt in i sprickans mörka galenskap.

Romanen baseras på en verklig händelse, då den Gyllene Paviljongens Tempel, en sexhundra år gammal arkitektonisk fulländning, år 1950 blev utsatt för en förryckt buddhistisk munks pyromaniska tendenser och brändes ned till grunden. Det sägs att det var på grund av avundsjuka – att novisens fixering vid sin egen fulhet skapade ett hat mot allt som var vackert – och i synnerhet mot detta högaktade och älskade minnesmärke.

Identifikationen med den emotionellt störda, neurotiska och stundtals känslokalla unga mannen, Mizoguchi, är ett av de grepp med vilket Mishima leder läsaren mot den skamfyllda insikten att människan – vem som helst –  under ”rätt” förutsättningar kan vackla över gränsen till vanvett. Boken är skriven från huvudkaraktärens perspektiv. Det är i denna brännande klara och fördomsfria prosa som en del av bokens briljans ligger. Att kunna skildra det osympatiska och obegripliga så att ett uns av motvillig förståelse uppstår. Och om inte sympati så i alla fall ett klart kausalt förlopp – ett begripligt narrativ. Genom den förvirrade unge mannens egna ord framkommer en känslomässigt och fysiskt skör person som liksom i försvar mot en, som han uppfattar det, ogin värld har byggt upp en prestige kring sin egen alienation och formligen strävar efter att bli missförstådd.

Ungdomen bär med sig en dualistisk längtan efter att både bli bekräftad av vuxenvärlden och att samtidigt främja sig från den och i viss mån ställa sig över den. Mizoguchi framstår som ”den ensamme galningen”, en karaktärstyp som ofta florerat i beskrivningen av dagens missgärningsmän, vilka definieras av uttryck som ”ensamagerande”, ”högerextrema åsikter” och ”bakgrund av mental ohälsa”. Han är källarmänniskan –  Dostojevskijs namnlösa symbol för utanförskapet – kufen med vanföreställningar. Han är mannen som, om internetforumet Flashback funnits i fyrtiotalets Japan, hade startat någon kvasifilosofisk tråd om hur skönheten förtjänar att förstöras i nihilismens förtecken.

Mizoguchis liv kantas av icke-val. Man förstår att han har haft svårt att knyta kontakter i barndomen, kanske delvis på grund av att han stammar. Familjen är fattig och fadern, som är präst, dör tidigt och modern sätter då allt hopp till att sonen blir prior i den Gyllene Paviljongens Tempel. Mizoguchi verkar inte så intresserad av det hela, men motsätter sig det inte heller och genom faderns kontakter får han en plats som novis i templet och får genom templet också sin universitetsplats betald. På universitetet träffar han en person som förefaller lika ensam som han själv. Den nya vännen visar sig vara en sadist ut i fingerspetsarna och förutom sexuella erövringar verkar han mest intresserad av att avförtrolla världen och visa dess egentliga meningslöshet för den som orkar lyssna. Som Mizoguchi, som inte har någon annan att ty sig till.

I templet finns en dubbel tystnadskultur, dels i idén om det spartanska munklivet och dels i tystnaden om munkarnas hemliga liv bland bordellerna i stan. Mizoguchi söker bekräftelse från priorn vid ett par tillfällen där han agerat felaktigt och söker desperat avkräva honom någon form av bekräftelse på att beteendet inte accepteras. Men priorns metod är att möta novisen med tystnad och så blir han än mer desperat och inåtvänd. Vuxenvärlden har lämnat honom.

Mizoguchis fantasier om skönheten driver iväg till en idé om att förstöra densamma. Den ologiska tankekedja som för honom från förvirrade resonemang rakt in i dådet är en fantastisk skildring av vanvettets början och kulmination. Mizoguchi bejakar galenskapen och alienationen. Han är besatt av tanken på skönheten och sin egen fulhet i kontrast till denna. Destruktionen av det vackraste han vet, den Gyllene Paviljongens Tempel, blir idén om den fulländade skönheten. Och den fulländade romanen kan vara den om vilken galenskap som krävdes för detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close