Text: Jonas Ellerström
Japan hade under århundraden levt sitt eget liv. Styrt av shogunerna av Tokugawasläkten hade öriket frivilligt avskurit sig från kontakter med länder och folk på andra sidan haven. År 1868 ändrades detta i ett slag, och Japan tvingades in i ett handelsutbyte med USA och Europa. Den så kallade Meiji-perioden i landets historia som då inleddes innebar politiskt att kejsarmakten återinfördes i försvagad form. Ekonomiskt och socialt medförde tiden en snabb teknisk och industriell utveckling, kraftig urbanisering och ett stort inflöde av västerländska varor och umgängesmönster. Det var en kulturkrock i stor skala, som i de större städerna gjorde sig dagligt märkbar på de flesta samhälleliga nivåer.
Inom kultursfären uppskattade många den hastiga omvälvningen. Konstnärer och författare reste till Paris och London och återvände med nya idéer och erfarenheter. Tongivande författare som Edgar Allan Poe, Charles Baudelaire, Oscar Wilde och Émile Zola översattes till japanska och påverkade starkt den nya litteraturen i landet. Den franska naturalismen blev ett ideal för de unga prosaförfattarna, som införde ett för japansk litteratur nytt jagberättande och självbekännelser av dittills okänt slag.
Flera av de författare som entusiastiskt omfattade den västerländska stilen kom dock att återvända till inhemska litterära traditioner och även aktivt tala mot inflytandet från västerlandet. En av dem var Junichiro Tanizaki, som debuterat 1910 vid 24 års ålder. Tanizaki översatte dramatik av Wilde och prosadikter av Baudelaire och var påverkad av europeisk litterär symbolism och dekadens. (Zolas naturalism och dramatiserade socialreportage var honom mer främmande.)
Tanizaki blev snabbt en av Japans mer uppmärksammade författare. Han var bosatt i Yokohama, i en påfallande västerländskt influerad miljö, och rörde sig på restauranger och nöjesställen som utvecklade en japansk variant av 1920-talets sorglösa, kreativa men ofta nog destruktiva livsstil. Hans romaner låter ofta lockelsen från den nya tiden ta gestalt i en femme fatale som för huvudpersonen mot en samtidig befrielse och undergång.
Brytningen mellan nytt och gammalt, mellan japanskt och västerländskt är från början ett tema hos Tanizaki. Sedan han efter den jordbävning som 1923 ödelade stora delar av Tokyo och dess omgivningar flyttat till det mer ålderdomliga Osaka, kom hans preferenser dock att svänga så att han blev en uttalad motståndare till västerländskt inflytande såväl på litteraturen som på det dagliga livet. I den långa essän Till skuggornas lov (Ineiraisan), som först publicerades i tidskriftsform 1933–34, har Tanizaki nått fram till ett välformulerat och genomtänkt försvar för den japanska kulturen på flera plan.
Såväl vad gäller arkitektur, heminredning, klädedräkt, matkultur och teater gör Tanizaki originella och skarpsinniga jämförelser mellan inhemsk tradition och importerade europeiska och amerikanska mönster. Hans utgångspunkt är kontrasten mellan japansk och västerländsk belysning: det elektriska ljuset gör att rummets alla vinklar och vrår blir upplysta och obarmhärtigt exponerade. Det japanska naturliga ljuset som faller in genom skjutdörrarna, vars ramverk är klätt i vitt papper, eller den enkla oljelampans sken gör att ljuset blir varmare och lever. Framför allt kastar det skuggor, det tillåter ett spel mellan ljus och dunkel som rymmer ofantligt många fler möjligheter för människans sinnliga upplevelse av rummet.
Jag läste Tanizakis essä i amerikansk utgåva och fick Vibeke Emond att översätta Till skuggornas lov från originalet och skriva efterord och kunniga kommentarer. Boken har funnits i tryck sedan 1998 och verkligen visat förmåga att intressera samtida svenska läsare. Detta trots att Tanizaki inte levererar något ordinärt försvar för den klassiska japanska estetiken. Han hämtar exempel från den förfinade no-teaterns värld men lika gärna från vardagslivet, och han ägnar mer utrymme åt gammaldags utedass än han gör åt tempelarkitektur.
Till skuggornas lov har idag fått ny aktualitet både i Japan och hos oss, inte i sitt framhävande av olikheter kulturerna emellan, utan med sitt fokus på vardagsestetik och vikten av få, utvalda ägodelar snarare än ett överflöd som förtar den egentliga njutningen.
BCNVT / BIBLIOTEK 