Vini och Esmeralda

Text: Fredrik Thorén



Trots – eller på grund av – att The Durutti Columns musik aldrig målat politik med breda pennor idealiserar den konstens kraft.

Den brittiska musikern Vini Reilly har sedan i slutet av 1970-talet varit den konstanta och oftast enda medlemmen i The Durutti Column. Han var den första att signas på det filosofiskt sinnade skivbolaget Factory Records – som med sin klubb The Hacienda och akter som Joy Division och New Order blev en av 1980- och 90-talets mest ikoniska symboler för postpunk och dansmusik.

Vini Reilly var precis den nutter teoribygget Factory Records behövde. Med The Durutti Column kunde Factory utveckla sin image av fabriksskrammel, skrämmande synthar och lek med den franske situationisten Guy Debords teorier om varumärkesfetischism, alltså ett ifrågasättande av konsumism. Som att förse de första skivkonvoluten av The Durutti Columns debutalbum The Return of the Durutti Column från 1980 med sandpapper. Bandnamnet – The Durutti Column – kommer från en felstavning av antifascisten Buenaventura Durruti, aktiv några år innan det spanska inbördeskriget.

Jag får känslan av att Vini Reilly – emedan Thatcherism, strejker och protester, drogkultur och arbetslöshet växte sig mer och mer påträngande utanför hans fönster i Manchester under 1980-talet – satt hemma och spelade på sin gitarr och pysslade med sin hemmastudio (på en av de tidiga någotsånär portabla maskiner tekniken kunde uppbringa – den återfinns på omslaget till M24J (Anthology), en samling ”valuable passages” inspelade 1979 till 2011).

I boken Factory: The Story of the Record Label framställs Vini Reilly redan 1978 som ”sjuklig” i sin hela uppenbarelse: svartklädd med gängliga kroppsbyggnad och murrigt hår. Som plötsligt dyker upp, muttrar något obegripligt, och går iväg.

Åren har inte fuskat med honom. På nytagna bilder har han kvar sitt rufsiga, spretiga burr. Ingropade vargtimmar med glimmande ögonvitor. I en kropp som, efter flera strokes, försöker lära sig spela gitarr helt på nytt.

På sin Instagram postar han musiktips, klimatångest i röriga texter skrivna på telefonens anteckningar och bilder på fåglar och rävar från sin trädgård.

En av rävarna – Esmeralda – har han domesticerat. Den äter ur hans hand. Jag hoppas Esmeralda blir titeln på en sång.

I en samtid där nästan alla större artister väljer bort öppna intervjuer, för att tydligare odla produkten som är deras konstnärs- eller snarare entreprenörskap, rör de sig bara längre och längre bort från debatten person och verk. Vad som är personen blir liksom irrelevant – artisten, och hur den kommuniceras, är allt.

Har vi därför svårt att på riktigt förstå oss på Vini Reilly?

The Durutti Columns musik har beskrivits som varmt nostalgisk och samtidigt sörjande. En form av ljudkatedral. Eller som musiktidningen The Wire uttryckte det 1995: Komplexa ackord klädda i tillgängliga melodier. Med den beskrivningen kan man ju täcka in mycket.

I intervjuer pratar han ofta om musiken som inte bra eller dålig, snarare en sann reflektion av hans upplevda verklighet.

I filmen 24 Hour Party People från 2002 porträtteras Tony Wilson, grundare till Factory Records och Vini Reillys kanske bästa vän, som en lika god festare som banden han signade: Joy Division, New Order och Happy Mondays. Men han verkade ha lyssnat mest på The Durutti Column sorgsna gitarrmelodier.

Reilly beskrivs i Story of the Record Label som ”Pale and very ill, awkward and prone to dark, illogical mood swings. Wilson loved him”.

I en scen uppenbarar sig gud för Tony Wilson, spelad av Steve Coogan. Gud säger: Vini Reilly borde få nytt liv. Du borde ge ut en greatest hits. Det är bra musik att chilla till.

I en annan scen spelar Vini Reilly ensam på scenen i förlagan till vad som ska bli klubben Hacienda: ”Han måste sluta sjunga, Tony”, säger en journalist till Wilson. ”Det är avantgarde, du förstår det inte. Det är provokativt”, svarar han.

För Wilson passade det in. Hur Vini än framställs i historieskrivningen som så bortkopplad från Factorys punk och dansmusik så är det ju liksom självklart hur han fungerar som ett hängsle mellan de två plaggen.

Istället säger han såhär i intervjuer:

Jag spelar bara samma ton igen och igen. Jag har ingen aning om jag förändrats. Jag har aldrig vetat vad min publik är för något och aldrig vetat varför någon skulle lyssna på mig.

Om han verkligen någonsin hade varit inne på att bli berömd eller hitsproducera hade han säkert kunnat både karva ut en framgångssaga bredvid både New Order eller Happy Mondays. De sistnämnda fick han uppdraget att producera. Jag kan se situationen framför mig som en sorts motsats till filmen The Breakfast Club. Här har du skolans mest introverta goth-kille som ska försöka skapa något med klassens stökigaste och resultatet blev ingenting.

I det lilla fanzinet CALM som arbetar med självmordsproblematik försöker Vini artikulera hur det är att leva med depression. För honom kommer viljan att leva genom att han hör musik i sitt huvud – musik han efter flera strokes inte kan spela på sin gitarr längre.

Om vi bortser från de senaste årens enorma mängd nypressningar och musikarkologiska samlingar har Vinis musik börjat dyka upp i andra sammanhang: på balearic-, cosmic disco- och ambient-playlists, dj-set med Jamie XX och i mixar från musikkollektivet Test Pressing. Hans låt ”Sketch for Summer” – en av de bästa sånger om förväntan som spelats in – släpptes som kepstryck av det svenska lilla designföretaget Arranging Things. Kanske är det där han passade in hela tiden: som en symbol för minne, längtan och vårt behov av konceptuell konst som samtidigt aldrig kan bli riktigt färdig.

I Joakim Sandströms bok The Quiet Club: Femtioen skivor av Brian Eno 1973–2017 beskrivs Eno – som för övrigt uttryckt sin beundran för The Durutti Column – som funktionsmusik.

Funktion. Som att ett stycke fungerar att diska till, ett annat att städa till eller när man sitter på en flygplats. Eller kanske en bar, en mulen eftermiddag på Ibiza, en plats som förkroppsligar ”Sketch for Summer” med dovt fågelkvitter och smygande gitarrmelodi.

The Durutti Column har fått just funktionen av att förhöja den estetiska inramningen. Som när Aziz Ansari i sin tv-serie Master of None läser poeten Sylvia Plath till tonerna av ”Otis” – en fantastisk liten låt som samplar en plågad Tracy Chapman som sjunger något om ”another sleepless night”, samtidigt som Otis Redding skriker ”come back, come back…”. En sång och ett koncept som Moby under 1990-talet byggde hela sin karriär på att återupprepa.

Det där om att Vini bara skulle spela samma ton är ju inte sant. Men det är som att han ibland har betraktat samtiden genom isolering.

När Happy Mondays släpper baggy piano anthems i början av 1990-talet ger The Durutti Column ut sin fantastiska skiva Obey the Time – en sorts acid house-skiva i diaspora. 1991, året innan Factory Records kollapsade som skivbolag, hölls festivalen Cities in the Park i Manchester (går att se på Youtube). Samtidens Manchester-akter är samlade och spelar lunkande rave i för stora t-shirts.

Mentalt befinner sig musiken snarare på Ibiza än Manchester. När Vini Reilly spelar sina ändlösa gitarrkompositioner är det ett tydligt trendbrott i festen men det är samtidigt ett självklart sammanhang för honom, för Manchester och för det lunkande ravet.

Jag vill se hans musik som en föregångare till genren Night Bus – populär i början av 2010-talet – som skulle fånga dansmusikens mjuka övergång från klubben till filosoferande på nattbussen hemåt.

Men inte heller där passar den in överallt. I den drömska boken Ibiza ’89, som baserar sig på fotografen Dave Swindells första besök på ön, visas fullpackade dansgolv. Obey the Time kanske snarare skulle passat på hotellet La Torre eller baren Café del mar, som en sömndrucken dagsfest i slow motion. Ett åskmullrande balearic-sound som går som ett rött streck från 1979 till idag.

Eller, som sagt: bra musik att chilla till.

Det är nog just i någon form av sökande, lågmäld iver som man hittar den riktiga Vini Reilly. En iver över hur man vill att livet ska te sig men som kanske aldrig inträffar. Som att vara fast under det där trädet i Brideshead Revisited medan champagnen surnar, jordgubbarna ruttnar och hårda veck formeras i pannan.

Ensamheten gestaltas i sånglösa spår som ”Bruce”, ”For Mimi”, ”Lullaby 4 Nina” eller skrämmande suggestiva ”Love no more”, som med ett aggressivt gitarrplockande bryter sönder frasen ”I love you” för alltid genom att det följs av ett ”… no more”. I en av rätt få sånger där Vini sjunger visar sig känslan av att alltid vara fel kanske tydligast i ”Party”: This is a party/How did I get here.

I Vinis musik är tid aldrig linjär. Om det i Linda Knausgårds autofiktiva roman Oktoberbarn finns en vilja att få kontroll över sina minnen som tas ifrån en – slipper Vini aldrig ifrån sina. Mot ett stressat trumkomp i ”Missing Boy”, om Joy Divisions Ian Curtis, sjunger han, som från andra sidan av rummet, att Love is reserved/From previous times.

I en tolkning av Vinis musik som sörjande borde namnen som återkommer – Tony, Sophia, Helen, Rachel, Bruce, Maggie, Nina och många fler – ses som ständigt närvarande. Som källor till ångest, rädsla, sorg eller kärlek, lycka eller framförallt: som privata/offentliga hyllningar av minnesfragment.

En musik med ambition som försöker hålla sig samtida men är helt immun mot ord som bra eller dålig eftersom man alltför ofta inte tror på sin egen förmåga.

Jag väntar bara på sången om Esmeralda som äter ur hans hand.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close