Näst sista söndagen varje månad publicerar vi korta texter med tips om musik, litteratur, film, konst osv som fångat vårt intresse lite extra på sistone; det kan vara något helt nytt eller från, säg, 1851. Texterna denna månad är skrivna av Petter Eklund, Jonas Ellerström, Petter Herbertsson, Elias Hillström, Elin Franzén och Mattias Holmberg.
Denna månad om: Hilberts Hotell, Richard Årlin, Little Simz, Pascal, Sigurd Lewerentz och Shock Power of Love EP.
(konsert) HILBERTS HOTELL (Inkonst 20 maj, 2021)
Vid första akten sitter vi i fåtöljer, framför oss ett gäng emoungdomar med glasartade blickar, ett ställ med borttappade nycklar. Mira Eklund rör sig ryckigt fram och tillbaka, pratar i telefon, kokar kaffe, spelar invecklade melodier i udda taktarter och sjunger med en röst som inte liknar någon annan, bakom henne en stor filmduk med en projektion av ett evigt roterande rum. Det känns som att bli sparkad i magen av universum, det trillar ner stjärnor i ett stort svart hav. Jag dricker ett sista glas vin i kristallglas innan den stora konfrontationen.
Vid andra akten sitter vi vid dukade bord. Julgranar och gravstenar, gravljus uppställda överallt, en stor porslinskatt. Musiken forsätter. Hur mycket jordmörker kan jag svälja innan verkligheten slocknar? Har jag slutgiltigt knycklat ihop alla mina dagboksblad? Innesluten i en askgrå kokong faller jag genom den vertikala vattenytan som Den Första Astronauten. Det är meningslöst att försöka beskriva konserten på nåt annat sätt.
Petter Herbertsson
(bok) G.E. – RICHARD ÅRLIN (Stigbergets Stamp och Press, 2021)
(utställning) – ” -: Ett alfabet och en bok (Galleri Örhänget, 2021)
En fransk publikation om det immateriella världsarvet visar på en kartbild tre små prickar som markerar var på klotet ett ursprungligt bokhantverk hålls vid liv. En av dessa prickar finns i Stockholm, den betecknar Richard Årlin som efter att ha börjat som koppargrafiker och träsnidare allt mer fascinerades av sitt konstnärskapsmaterial och medium. Han började framställa eget papper, egen tryckfärg, egna blytyper för sättning av text…
Idag gör Årlin sina böcker från absolut scratch: i ateljén på Fjällgatan river och kokar han lump till papper, han formger och skär egna alfabet, gjuter typer, handsätter, trycker och binder. Med långa mellanrum visar han resultatet av vad jag ser som konceptkonst lika mycket som hantverk. Nya boken G.E. utgår från två efterlämnade dikter av Gunnar Ekelöf och ställs ut på Galleri Örhänget, Höga Stigen 3, t o m midsommar. Utgiven av Årlins förlag Stigbergets Stamp och Press i 40 ex, pris 3500:- inkl specialformgiven usb-sticka med typsnitt och extramaterial. Beställ och boka visning på stampochpress@gmail.com
Jonas Ellerström
(singel) INTROVERT – LITTLE SIMZ (Age 101, 2021)
Direkt när jag hörde den brittiska rapparen Little Simz episka singel ”Introvert” tänkte jag att den låter som en artists typiska kliv in i imperiefasen. Som en ”Left to my own devices”. Nu finns väl inte imperiefasen längre inom popmusiken. Inte enligt Neil Tennants definition i alla fall, eller som Simon Reynolds benämnde den: Total Pop. Världens vassaste producenter skapar en fantastisk miljö, artisterna står på tå och tillsammans skapar de ett övermänskligt flyt som belönas med gigantisk kommersiell succé; tillfällen då kvantitet och kvalitet möts i samma guldåder.
Det är nu länge sedan det ens fanns en vagaste koppling mellan hög konstnärlig kvalitet och kommersiell succé inom popmusiken, och det kommer inte att hända den här gången heller, men jag tänker ändå att imperiefasen även kan infinna sig när musiken speglar de höga ambitionerna och är i total samklang med orden och den uppåtgående rörelsen. (Emma Corrin som spelade Lady Di i The Crown är drottninglik i den sista minutens spoken word-manifest.) Det handlar om att vara svart och att vara kvinna och att det från och med nu, på allvar, ska bli ett slut på marginaliseringen och förtrycket.
Mattias Holmberg
(skiva) FUCK LIKE A BEAST – PASCAL (Novoton, 2021)
Nu ska jag komma med vad som i dessa tider är att betrakta som en mainstreamåsikt: vad roligt det vore att kunna gå på en konsert. Och ytterligare en mainstreamåsikt, fast en mer tidlös sådan: Pascal är ett bra band. Suget efter att få uppleva musik i en konsertsituation förvärrades av att bandet nyligen släppte en ny skiva, Fuck like a beast. De skräniga gitarrerna och rösterna som med skriksång repeterar ”Jag mår så jävla bra!” landade här hemma i lägenheten förra fredagskvällen, lyckosamt tajmat med ett intag på ungefär två glas vin.
Det lät bra i vardagsrumshögtalarna, men den konsertsvultna kroppen drömde sig iväg till ståplats i en dunkel konsertlokal där Pascals mullrande basgångar får kläderna och ytan i vinglaset att vibrera och man är del av en publik som skriker med i titelspårets rad ”Jag ska försöka leva tills jag dör.” En intervju i Gaffa ger hopp om att det kan bli verklighet i höst.
Elin Franzén
(arkitekt) SIGURD LEWERENTZ (1885-1975)
Jag hamnar. In och ut i ämnen och fascinationer, ofta styrt av skrivuppdrag. Arbete flyter ihop med intresse. Plötsligt djupdyker jag till min gamle hjälte, arkitekten Sigurd Lewerentz (1885-1975) för att skriva texter i en bok. Den gamla vanliga manin blossar upp: allt måste läsas, kollas, undersökas, långt in i skrevor och hålor. Allt är intressant igen, efter att ha legat i träda i en boktrave. Litteratur och musik är som åkermark, den skördas, läggs i glömska, väntar, gror och blomstrar igen för nya ögon och tider. Ingenting tycks egentligen kunna bli gammalt. Jo, kanske snabbskrivna ”jag, jag, jag”- böcker och självhjälpsluntor, men annars sjunker det mesta till botten och bidar sin tid. Det är trösterikt.
Sigurd Lewerentz är numera en idol för arkitekturvärlden. De ganska få böckerna om honom är svindyra. En från saliga Byggförlaget 1997, med foton och ritningar i två doftande, bruna band, är idag en raritet som kan kosta 20.000 kronor på den antikvariska marknaden. Det finns annat. Det utmärkta stockholmsantikvariatet Antiqua, som har det mesta inom konst och arkitektur, har en underbart analog källare fulltravad med husböcker, monografier, praktverk och obskyra småskrifter. Jag rotar och hittar ett kompendium av Lewerentz-artiklar, sammanställt på KTH, institutionen för arkitektur. I en plastmapp ligger stenciler – äkta stenciler från förr, med usel bildåtergivning, svartflammig och grötig. Årens gång syns i de rostiga häftklamrarna. Omslaget är i den typiskt blekrosa papperskvaliteten som framkallar rysningar över gamla skolkompendier med utdrag ur svenska klassiker.
I mappen finns den stora Lewerentz-artikeln av arkitekten Hakon Ahlberg i tidningen Arkitekten nummer 9, 1963. Det var också texter från tidskriften Byggmästaren 1948 och 49, bland annat en artikel om Lewerentz vindsvåning i Eskilstuna, byggd ovanpå hans egen fönsterfabrik. Våningen verkar ha varit underbar med rå plywood, furulister och mönstrad sidentapet på väggar och tak. Rokokostolar och måleri. ”Observera hur känsligt belysningen är anordnad och med vilken okonventionell friskhet som olika material och kvaliteter sättes mot varandra”, skrev tidskriften. Så sitter jag där och funderar över bildkvalitet, hur mycket bättre den blivit, men hur suggestivt det kan bli i de där misslyckade reproduktionerna där Lewerentz liknar Nosferatu och husen är märkliga skepnader i bläckiga slagskuggor. Med fingrarna färgade av trycksvärta från KTH:s skrotade stencilapparater drömmer jag om en vindsvåning i Eskilstuna 1943. Tåget dit. Ringklockan på dörren. S. Lewerentz. Det finns ingen tid.
Petter Eklund
(skiva) SHOCK POWER OF LOVE EP – BLACKDOWN, HEATMAP, BURIAL (Keysound, 2021)
Burial var det perfekta pandemi-soundtracket. Alla tomma gator och gallerier, igenbommade barer och restauranger. Där promenerade jag runt med “Loner”, “Nightmarket”, “Stolen Dog” och “NYC” i lurarna. Med löv eller om det var snö virvlandes runt fötterna. Allt svårare att hålla isär årstiderna och försöka minnas vad som egentligen hände när. Men nu är det verkligen vår och även Burial verkar ana det. Och världen vaknar långsamt till liv.
Låten “Dark Gethsemane” är nästan för mycket Burialesque – barnkörerna, filmsamplingarna och frälsningstemat – men är ändå omöjlig att värja sig mot. Här hittar de för ovanlighetens skull också fram till den där ravefesten till slut, beatet och sången som ekar: WE MUST SHOCK THIS NATION WITH THE POWER OF LOVE. Och, ja, är det nåt vi måste göra nu efter allt vi varit med om så är det nog just det. ”Love is even stronger than death” viskar en röst mot slutet.
Shock power of love EP är en Blackdown- och Burial-split. Blackdowns mörka trance klär sig fint runt Dark Gethsemane och Burials avlutande Space Cadets väg ut i rymden, bort från allt.
Elias Hillström
BCNVT / BIBLIOTEK 