À jour, april 2021

Näst sista söndagen varje månad publicerar vi korta texter med tips om musik, litteratur, film, konst osv som fångat vårt intresse lite extra på sistone; det kan vara något helt nytt eller från, säg, 1851. Texterna denna månad är skrivna av Mirjam Bayer, Karin Christensen, Petter Eklund, Jonas Ellerström, Petter Herbertsson, Elias Hillström och Stefan Zachrisson.

Denna månad om:
Är det barnen baby; Kristofer Folkhammar
Never the right time; Andy Stott & Alison Skidmore
Chernobyl: A Stalkers’ Guide; Darmon Richter
Ömhet & skilsmässa; Enhet för fri musik
Late Arcades: Real Lies

Pen & Paper – Punks in Print; Dominic Williams
When We Were Kings

(bok) ÄR DET BARNEN BABY; KRISTOFER FOLKHAMMAR (Natur & Kultur, 2021)
Att gå mellan de mörkt senapsgula tegelhusen med gröna fönsterkarmar i plåt där jag bodde förut.  Till det pastellfärgade där jag bor nu. Den vägen har han också gått. Med litet barn utan litet barn. Rannsakan och tvivel, syréneufori, hundrastplatsens små sorger, en liten hand som petar en i bröstkorgen… gå in och ur roller.

Det är en malmöroman, en gayroman, en roman om vänskap och gränser och saker man sagt som studsar tillbaks på en. Det är att pressa upp barnvagnen på Nobelvägens trottoarkanter  och det är att gråta  över nåt som nån har sagt. En recensent skrev att denna roman är helt befriad från plattityder. Jag instämmer. Bäst denna undflyende och samtidigt sällskapssjuka månad, detta år. 
Karin Christensen

(skiva) NEVER THE RIGHT TIME; ANDY STOTT & ALISON SKIDMORE (Modern Love, 2021)
Inspelad under ”personal upheaval and pandemic” är Manchester-musikern Andy Stotts album Never the Right Time insvept i dimmig 4AD-melankoli. Det är en genre i sig (”dream pop”) men här mer rörande än retro. Sångerskan Alison Skidmore – Stotts pianolärare från tonåren på 1990-talet som sporadiskt medverkat på tidigare skivor – tar nu så pass mycket plats att hennes namn borde skrivas jämsides med Stotts på omslaget. Hon ger helheten en starkare känsla av drama och känslighet än tidigare. Och så tillhör Never the Right Time dessutom ytterligare en sub-genre, en särskild favorit hos mig: album en bit in i karriären inom experimentellt sinnad, ofta bister ”elektronisk musik” (Never the Right Time är Stotts åttonde sedan 2006) där det som tidigare mest varit fragment blommar ut. Andra närliggande: exempel: Laurel Halos Dust (2017), Jam Citys Dream A Garden (2016).
Stefan Zachrisson

(bok) CHERNOBYL: A STALKERS’ GUIDE; DARMON RICHTER (FUEL Publishing, 2020)
Det som skrämmer mest är vanligheten – landskapet liknar Uppland,Rosengård, Enköping, mot en låg horisont – kunde vara Stockholm, Tensta, Rinkeby – men vanligheten är omöjlig, absurd, dödlig.

Men detta är inte den vanliga, närgångna ”ruinlusten”, utan ett reportage från en åldrad katastrofplats som vuxit till en turistindustri i dollarmiljonklassen. Vad händer då?

Massturism till miljöer som alltmer förfaller och korrumperas, fylld av selfies och souvenirer. Men också en arbetsplats för tusentals människor som tar pendeltåg dit för att övervaka de andra nu nedlagda reaktorerna. Rave i övergivna hus. Olika grupper som vill olika saker med ruinerna, bevara dem i sovjetstil eller utveckla dem. Ska det slitna atom-Pompejirustas upp till ”ruinstil” för turisterna?

Över allting hänger de gamla drömmarna om idealsamhället, om ”atomgrad Pripyat” med simhallar, dagisar, restauranger men också våra gemensamma mardrömmar från populärkulturen: de gamla amerikanska strålnings-skräckisarna, The Ants och dem, dataspelen (Stalker), filmen Stalker, kultur som i decennier förberett oss på Chernobyl och sen då tv-serien Chernobyl, som har drivit upp turismen till den riktiga platsen.

Författaren söker ett annat Chernobyl. Han skriver om naturen, landskapet, den vida zonen dit alternativa stalkers, vägvisare tar in illegala grupper och visar dem något annat än den vanliga turistrutten till den tömda staden Pripyat, kraftverket mm.
Petter Eklund

(album) ÖMHET & SKILSMÄSSA; ENHET FÖR FRI MUSIK (Discreet, 2021)
Det finns inget annat band som så självklart kan kombinera gnagande obehagskänslor med klumpfotad sentimentalitet som Enhet För Fri Musik. Även om de låter ungefär likadant hela tiden – dvs som en blandning av Fint Tillsammans, skolavslutningsmusik och Postens ljudbrev – så varierar förutsättningarna något från skiva till skiva.

Det här är en temaplatta om skilsmässor, sug på den. Är du alltså redo för en djupdykning ner i dina föräldrars kvalmiga gamla flyttkartonger från 1970-talet? Kan du tänka dig att gräva bland vinfläckiga kärleksbrev, sönderrivna semesterfoton, kvitton, att försöka pussla ihop dunkla rester av ett samliv som imploderade trots alla hjärtskärande försök? Vågar du verkligen pilla bort den sårskorpan? Det är på egen risk. Efteråt är du en stor upplevelse rikare, men du mår fan inte bättre.
Petter Herbertsson

reallies


(låt) ”LATE ARCADES”; REAL LIES (2021)
När brittiska Real Lies släppte sitt debutalbum 2015 sade min man att detta är ”100 % Mirjam-musik”. Han hade såklart helt rätt. Ni vet ett sånt där band som det känns som det skapats just för dig, som blandar exakt allt du älskar och som känns som att komma hem. Den uppenbara kärleken till Pet Shop Boys, housepianon, britpop, techno och brittisk fotbollskultur. Debutskivan var och är fortfarande briljant in my opinion, men även de singlar de sedan släppt med jämna mellanrum har gått från klarhet till klarhet. Mindre pop, mer house, drömmigare, känsligare, mer personligt.

Den senaste singeln ”Late Arcades” handlar enligt bandets egna inlägg på sociala medier om ”ecstasy, long summer nights and sadness ” men även om en nära vän som försvann spårlöst. Den får mig att känna både just extas och sorg, något jag tycker Real Lies blivit mästerliga på i sina senaste singlar. Den får mig framförallt att längta något fruktansvärt efter att dansa mig svettig en varm sommarnatt bland andra människor, en längtan jag känt intensivt sedan nyårsnatten 2019 som var den sista gången jag var ute och dansade på en minimal technoklubb tills svetten rann och jag lycklig cyklade hemåt i Malmönatten.
Mirjam Bayer

(bok) PEN & PAPER – PUNKS IN PRINT; DOMINIC WILLIAMS (2021)
Nyckelorden var DIY, SAE och C-60. Gör det själv, bifoga ett frankerat svarskuvert när du tar kontakt, kopiera ditt bands demoinspelningar på kassett och byt med andra. Om den andra punkvågen på 1980-talet inte väckte lika mycket medial uppmärksamhet som den första så var den underjordiska aktiviteten desto större. Ett av Sveriges punk- och hardcorecentra var Tranås. Där fanns och finns Mikael ”Löken” Karlsson, gitarrist och basist i band som Rövsvett och 16 Blåsare Utan Hjärna, som under tio år skrev till likasinnade i 35 länder (!) och bytte info och grejer, planerade splitsinglar och turnéer eller bara att träffas och hänga. För ett par år sen donerade Löken hela sin brev- och fanzinesamling till Jönköpings läns arkiv.

Nu har den walesiske poeten Dominic Williams ställt samman en bok om samlingen och om det konstnärliga projekt som han genomförde tillsammans med Milica Denković från Serbien, Irena Frantal från Kroatien och Martin Holm från Sverige och som bestod i att verbalt och visuellt reagera på de historiska dokumenten och undersöka vilka signaler de sänder in i samtiden. Boken heter Pen & Paper – Punks in Print och är fint formgiven av Britta Thurfjell. Beställs över nätet från Litteraturcentrum i Tranås (eller maila colm@kultivera.nu), kostar 190 kr och är väl värd pengarna.
Jonas Ellerström

(podcast) WHEN WE WERE KINGS (2021)
Under det senaste året har det visats mer fotboll än någonsin på tv. Få Premier League-matcher spelas samtidigt och inga är längre undantagna från tv-bevakning. Konstigt vore annars. Tomma läktare och ingen tv-sändning – har matchen ens spelats? Många av oss har nog också sett mer fotboll än tidigare. Konkurrensen från konserter, restaurangbesök och litteraturkvällar har ju försvunnit. Ibland har det känts som om fotbollen varit det enda som hänt, live, där ute i världen. Allt annat är gamla serier, filmer och böcker. Öde gator och skogens tystnad.

Men det är fotboll i en bubbla, matcher utan någonting runt om, hermetisk inneslutna och bevakade. Inga människor (utom möjligen verkligt viktiga journalister och förbundskaptener) och inga virus ska få följa med boll och spelare in på arenan.  Hur beter man sig som fotbollsjournalist i denna konstiga tid?

Hur beter sig Erik Niva när han alltid envist hävdat att den största anledningen till att han blev besatt av fotboll var för att han ville se och försöka förstå världen. Inte helt originellt blir lösningen en podd. Men podden When We Were Kings är ovanlig i sitt dramatiserade upplägg. Niva (och Håkan Andreason) skär ut ett snitt, en era, en säsong ur fotbollshistorien och går loss. I Viasat får han ofta lägga band på sig, dels för att andra ska få plats men också för att det inte ska blir för smalt och nördigt. Något sånt behöver han inte tänka på här.

Kunskapen och passionen är hisnande. Och bredden. Ena veckan Iran, andra veckan Halmstad BK. Vad kan han ha riktigt in kikarsiktet på denna vecka undrar man lite spänt när det är dags för avsnitt 93. Jaså, tre och en halv timme om Zambia 2012. Självklart. Och fotbollen tar sig ut ur sin bubbla och blir återigen ett sätt att upptäcka världen.
Elias Hillström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close